En fet lögn

Jag har ljugit under flera år, men jag orkar inte mer.

Jag har under de senaste årtiondet försökt visa någon slags stolthet över hur jag ser ut, och i en del fall har jag faktiskt varit väldigt nöjd med mig själv, men i majoriteten av fallen tvärtom.

Jag har fått höra från hur många som helst om hur jag ser ut, som om jag inte själv äger ett par ögon och spegel, oftast inte alls illa menande, med kommentarer om och petandes på fett på min kropp. Ibland kommer en ursäkt i efterhand med, men den viftar jag snabbt bort och lägger till att jag verkligen inte bryr mig. Oftast påpekar jag att jag inte bryr mig eftersom att jag inte riktigt relaterar till den här kroppen på grund av min transidentitet, eftersom att jag inte ens identifierar mig med det könsliga utseendet av min kropp så kan jag distansera mig från den helt och hållet. Det stämmer inte. Trots att jag, så länge jag kan minnas, har haft en helt annan inre bild av mig betyder det inte att jag inte ser den här kroppen som min, som något som är kopplat till vem jag är, det är trots allt min avatar i den här fysiska världen. Så ja, jag bryr mig om hur jag ser ut, jag bryr mig kanske inte jättemycket om vad andra tycker om mitt utseende, det är jag själv som vill vara nöjd och det är jag inte på långa vägar. Era kommentarer påminner mig om detta.

Jag vill inte lägga skuld på någon, och jag är medveten om att en hel del kommer känna sig träffade av detta inlägget. Det jag vill göra är att sluta ljuga. Det finns ingen skuld i detta, inga anklagelser, och mycket av det negativa jag känner hade kunnat undvikas om jag bara inte hade ljugit under alla dessa år.

Under min uppväxt har jag blivit shamead för mitt utseende av både föräldrar och jämngamla, ständiga påpekanden om ifall jag verkligen ska ta en till portion, kommentarer som “Du har gått upp en del i vikt, det syns”, och allt vad mobbning i skolan har att erbjuda. Jag har också alltid varit väldigt stolt och trotsig utåt, många har påpekat att jag är stark och berömt mig för att jag står på mig. Så när någon sa “Ska du verkligen ta en portion till?” svarade jag gärna “Ja! Det är upp till mig!” eller bara brydde mig inte och tog ändå en portion till, för jag ville inte att de skulle “vinna”. Varenda tugga växte i munnen på mig och jag kände mig mer och mer äcklig för varje bit jag svalde.

Fler gånger än jag vill erkänna har jag önskat att jag hade en ätstörning, jag är medveten om att det inte är rättvist gentemot de som faktiskt har en ätstörning och att det är seriösa sjukdomar. Fler gånger än jag vill erkänna har jag suttit med olika vassa objekt mot magen och velat skada den så pass mycket att man skulle bli tvungen att operera bort stora delar av den, trots att jag vet att det inte är så det fungerar.

Nu på senare tid har jag nästan lyckats lura mig själv lika mycket som folk runtomkring mig med hur lite jag bryr mig om mitt utseende, jag ställer mig gladeligen framför kameran utan en tanke på hur jag ser ut, säger “Ahw, tack” när någon säger något positivt om mitt yttre och så vidare. När jag sedan ser resultatet, videon, bilden, spegeln, krossas allt inombords och jag blir hemskt generad, ledsen och arg. Utåt kommenterar jag det dock gärna, och skrattar med andra när jag ser rolig ut på bild, och håller med när någon säger att någon bild på mig är snygg.

Jag har fått höra allt från illa menande kommentarer om hur ful jag är, till välmenande eller neutrala kommentarer om mitt fett, till kommentarer om hur otroligt snygg jag är med den figur jag har. Inget av detta känns bra.

Jag vill inte att du ska tycka att jag är ful, men jag vill heller inte vara din fetisch.

Jag vill inte ha era sympatier, jag vill inte ha kommentarer som “Men du är jättefin!”, jag vill bara sluta ljuga.

Island och talesperson

Nu var det längesedan jag uppdaterade här, och mycket har hänt sedan sist. Jag tänker inte ta upp allting med en gång, men vad gäller mitt politiska engagemang gäller det främst två saker.

Island

Jag har precis kommit hem från Island, där jag hjälpte isländska Piratpartiet att nå 14,5% i nationella valet! Det var helt fantastiskt att vara en del av en valkampanj som faktiskt gav en positiv känsla under valvakan. Eftersom att jag inte blev politiskt involverad förrän 2013 så missade jag ju de val där det faktiskt gick bra eller som förväntat för Piratpartiet, och var bara med under de två senaste valen där resultaten var väldigt mycket av en besvikelse. Så detta var den första valvakan jag upplevt där jubel hördes. Själva kampanjandet var också en positiv upplevelse, eftersom att vi svenskar inte kunde isländska fick vi göra fotarbetet, alltså gå runt och dela ut flyers i brevlådor och det kändes skönt, lite back to basics typ. Det gav mig också lite mer motivation att komma igång med liknande kampanjarbete här hemma. Det knöts också många nya internationella kontakter vilket ju alltid är lika roligt!

Island är också ett otroligt vackert land! Förvånande platt, med många naturfenomen på liten yta. Det kändes väldigt “nordiskt”, i brist på bättre beskrivning. Men istället för att läsa mina försök till att beskriva det med ord kan ni kolla på alla fina public domain bilder på Ung Pirats flickr-konto.

Unicorn

Det andra som hänt är att jag blivit utnämnd till regnbågspolitisk talesperson för Piratpartiet! Jag är otroligt stolt, här kan ni läsa mitt inlägg om det på Piratpartiets hemsida. Mer kommer komma framöver där jag skriver om hur jag vill utveckla politiken, varför det är så viktigt och mer tankar kring mitt talespersonskap.

 

Trans och dejtingappar

Nu tänker jag skriva om ett ämne som jag egentligen inte vill störa mig på, men som har gjort mig både ledsen och förbannad den senaste tiden! Dessa jäkla cisnormativa dejtingappar!

Det hela började på Badoo, där min bild blev nekad som profilbild med anledning av att de tyckte att personen på bilden (jag) inte hade överensstämmande kön med det jag angivit i appen (man). Då blev jag trött på den skiten och slutade använda den. Sedan, för några dagar sedan, började jag använda Tinder, efter en hel del påtryckningar och lockelser från kompisar, och det tog inte lång tid innan min profil blev rapporterad. Jag vet fortfarande inte någon konkret anledning till varför, men det enda som skiljde min profil från andras var att det stod att mitt pronomen är “han” och att jag avrådde folk från att skriva till mig om de inte kunde acceptera det, så jag måste anta att det var därför (men uppdaterar här så fort jag fått svar).

Detta är två exempel på när det hänt något konkret i dejtingapparnas sammanhang för mig som transperson, men det är absolut inte där det börjar. Det börjar långt innan, när jag funderar på att skapa ett konto, när jag vill ge mig ut bland dessa hav av människor i de medier som alla pratar om där alla träffar så intressanta människor. För, till skillnad från cispersoner, så är steget att registrera sig inte riktigt lika lätt för mig då jag måste ta några oerhört krångliga beslut när det kommer till min könsidentitet innan jag ens kan påbörja swipandet.

CC: Jürgen Geuter
CC: Jürgen Geuter

Jag måste då välja – registrera mig som tjej och förneka min könsidentitet samt behöva förklara för alla som jag chattar med att jag inte är någon “sexig brud”, “little miss” eller “söt tjej” i tillräckligt god ton för att de ändå ska vilja fortsätta prata med mig – eller registrera mig som kille och missa alla potentiella matchningar med någon som egentligen inte bryr sig om vilket pronomen jag föredrar utan mest om jag har en kuk eller fitta mellan benen. Där skulle jag ju då inte ens dyka upp för de som är intresserade av personer med fitta mellan benen, vilket jag har, och förmodligen inte gå så bra ihop med de som hade förväntat sig att jag har en kuk mellan benen. För egentligen är det väl kroppar man går efter och inte identitet när det kommer till appar som så uppenbart är till för folk som vill ha sex?

Jag är ok med att någon som söker tjejer hittar mig, för jag tror att de egentligen söker efter någon med fitta, jag är också tydlig på min profil om att jag faktiskt är kille (så ingen behöver känna sig “lurad”, lol, stackars kränkta cispersoner) och om anledningen till att jag är registrerad som tjej i appen. Men man ska också vara medveten om att de flesta transpersoner förmodligen inte är ok med detta, vilket är förståeligt på grund av alla otaliga gånger vi behöver “bevisa” vår könsidentitet och ständigt bli ifrågasatta i övriga delar av samhället.

Den minst sämsta appen som jag testat hittills är OkCupid, där jag får välja “I’m looking for: Straight men / Bi men / Men who like women / Everybody” (eftersom att jag innan fått svara på om jag söker män, kvinnor eller både ock), men också “Include me in searches for: Men / Women” vilket är helt oberoende av de kön jag skrivit in att jag identifierar mig som (de har massor att välja mellan och man kan välja flera samtidigt) och vilket sexuell läggning jag har (där det också finns massor att välja mellan och du kan välja mer än en). Du kan också kryssa för en ruta “I don’t want to see or be seen by straight people.”. Det känns överlag som en app som försöker och till viss del lyckas inkludera icke-normativa personer, sedan att jag ständigt får uppleva transfobiska och allmänt oförstående personers kommentarer om mig där beror ju mer på personerna som befinner sig där och samhället i stort.

Bästa appen skulle inte fråga efter kön som identitet, utan skulle fråga efter om man har kuk eller fitta, och sedan fråga efter om man vill ha sex med någon som har kuk, fitta eller vilket som. Ska det vara så jäkla svårt?
Det finns självklart personer som varken har kuk eller fitta också, men jag tror att den andelen som drabbas av det är betydligt mindre än andelen som drabbas av nuvarande system, och detta skulle vara ett steg i rätt riktning.

CC: Wapster
CC: Wapster

Jag vill verkligen inte behöva bry mig om detta. Att jag känner mig ensam och vill dejta folk gör att jag känner mig väldigt sårbar, och i det hela vill jag verkligen inte att det rent tekniskt ska behöva vara problem med att jag är transperson också. Det är något som jag behöver hantera i alla konversationer med potentiella dejter sedan, i min vardag och typ överallt annars. Så när det kommer till en maskin som ska matcha människor med andra människor för sex känns det fett onödigt att det ska behöva vara en grej! Om vi bara kan vara lite mer ärliga och inse att vi egentligen bara är kåta fucking apor som vill knulla någon med ett visst könsorgan så skulle maskinerna kunna göra ett sjuhelvetes mycket bättre jobb på att matcha oss!

Uppdatering (2016-08-14 18:00):

Som många har påpekat är det inte alla som letar efter någon med ett specifikt könsorgan, som inte letar sexpartners alls och som har dysfori över det könsorgan de har. Jag förstår absolut problemet, och tycker det är viktigt att ta upp, för de som inte bryr sig om sin potentiella partners könsorgan så räcker det ju att ha ett alternativ för det (precis som att du kan söka efter både killar och tjejer i nuläget), för de som inte söker sexpartners kanske det ska vara en del av sökningskriterierna också, tänk att du får fylla i dessa uppgifter:
Könsorgan: Kuk [ ] Fitta [ ] Vill ej ange [ ]
Könsuttryck: Manligt [ ] Kvinnligt [ ] Varierande [ ] Neutralt [ ] Vill ej ange [ ]
Söker efter: Vänner [ ] Sex [ ] Förhållande [ ]
Förhållandetyp: Monogam [ ] Flersam [ ] Vill ej ange [ ]
Och matchas ihop med personer som matchar det du söker, men som också söker någon som dig.
Behöver inte gå in på mer detalj än så, och jag vet att man kan ha fler alternativ, men jag ser också behovet av att hålla det till så få som möjligt då sökningen efter matchningar blir mer komplicerad vid fler (det som står på profilen kan ju vara något annat).

Huvudsaken här är att det finns sätt man kan göra sådana appar som passar många fler på, om man bara slutar trycka in samma normativa tänkande i det som finns ute i samhället. En dator vet inte vad “man” eller “kvinna” är, det är bara en variabel, “könsidentitet”, som kan innehålla olika värden, det är vi som bestämmer hur den ska tolka de värdena.

Tinders CEO säger att de ska förbättra appen med transpersoner i åtanke. Det är ju något positivt i alla fall! Hoppas att det leder någonvart.

Tafsa inte

Som ni kanske sett på min Instagram så har jag och Anton skaffat hund, en underbar “liten” leonberger/schäfer-valp vid namn Orlando. Efter att ha pratat om det i ett år så var det äntligen dags att hämta honom hos uppfödaren, en lite kaosaktig kväll och sedan dess har det gått upp och ner, men mestadels upp.

Detta inlägget kommer inte handla så mycket om specifikt Orlando, utan mer om en aspekt som jag upptäckt som ny hundägare i en storstad, vilket är allt jäkla tafsande på valpen!

CC: Joanídea Sodret
CC: Joanídea Sodret

Många som man möter på stan verkar tro att hunden är någon slags allmän egendom som alla får hälsa och ta på. Att de sedan klagar på att hunden är ouppfostrad, bits, skäller och hoppar efter dem på stan kan de inte för allt i världen förstå att de faktiskt själva orsakar. Jag försöker träna vår hund till att gå lugnt vid min sida när vi är ute på promenad, inget strikt fot-gående, men att inte dra i kopplet, skälla på andra och kasta sig ut för att hälsa på andra hundar och människor. Men detta försvåras väldigt mycket när min hund drar i kopplet mot någon människa och denna människa går upp i tonart, sträcker sig ner och gladeligen hälsar på honom, och frågar mig först när hen tafsat några sekunder på hunden. Inte bara är det oerhört ouppfostrat och korkat av människan, men det ger ju min hund en belöning för att dra i kopplet och kasta sig fram till människor på stan! Så varför skulle Orlando sluta med det? Nej, precis!

CC: Mr.TinDC
CC: Mr.TinDC

En annan aspekt av samma problem är att jag kanske faktiskt är påväg någonstans, bara för att jag är ute och går med min hund betyder det varken att jag har tid eller lust att stanna och prata med varenda människa jag träffar på trottoaren. Ur social synvinkel hade det nog varit lite mindre plågsamt om det inte var för att vartenda samtal ser ut så här:
Främling: “Åhh, är det en valp?”
Jag: “Ja”
Främling: “Hur gammal?”
Jag: “3 månader”
Främling: “Guuuuud, va sööööt! Vilken ras?”
Jag: “Leonberger”
Främling: “Då hade jag rätt”/”Det ser ut som en schäfer”
Jag: “Mmm, den har lite schäfer i sig”
Främling: “En han eller hon?”
Jag: “Han”/”Vet inte, hen kan inte prata”
Främling: *babblar om någon random bekant som också har hund*
Jag: *ler lite sarkastiskt* “Hejdå”

CC: Yi Chen
CC: Yi Chen

Vilken annan individ är det okej att man gör samma sak med? Jag är så sjukt frestad att gå fram till en person med en barnvagn, stoppa ner handen i barnvagnen och tafsa på barnet medan jag frågar om det är en bebis, hur gammal den är, vilket kön och ras den har och berätta om alla gånger jag tidigare stött på en liknande bebis. Skulle inte det ses som rätt konstigt? Kanske lite perverst? Varför är det då så okej att göra med en valp?

Armbanden som polisen delade ut till folk på festivaler “Tafsa inte”, kanske man skulle ta och beställa till sin hund 😛

Anhöriga som förespråkar legalisering

I P1 Debatt pratar de om “Hur mycket knark tål Sverige?”. En extremt problematisk titel till att börja med, och det kommenteras också av några av en av gästerna i programmet. Ett lite gammalt program, jag vet, men jag är lite politiknördig av mig och när jag lyssnat klart på allt de senaste så går jag bakåt i tiden istället för att hitta mer.

Det sägs “Jag har inte hört någon anhörig säga att de vill ha mer droger” med vilket det menades att inga anhöriga till brukare av droger önskar att det var legalt att bruka till exempel cannabis. Helt och hållet fel! De flesta som förespråkar legalisering är anhöriga till brukare oavsett om de själva är brukare eller ej. De förespråkar legalisering för de ser vad effekten av att det är olagligt är, att deras kompisar hamnar i kriminella gäng för att där är enda platsen de kan få tag på den olagliga drogen som de väljer framför för de lagliga drogerna som staten tillhandahåller, att deras syskon inte vågar åka till akuten när de varit med om en olycka och samtidigt har olagliga preparat i kroppen.

Anekdoter, snyfthistorier, läggs fram för att mörklägga hela debatten och överskugga statistik och forskning. De som förespråkar kriget mot droger håller sig till anekdoter medan de som förespråkar legalisering håller sig till forskning. “Har du sett en vän dö i en överdos? Har du själv tagit en överdos?” Den frågan får man om man ger sig in i debatten, man får tydligen inte prata om narkotikapolitik om man inte hamnat på botten av missbruket eller haft vänner som hamnat på botten av ett missbruk. Själv har jag varit med om att vänner tagit självmord drogpåverkade, överdoserat och hamnat på intensivvård efter överdoser, men det gör mig inte mer kvalificerad att prata om detta. Dock förespråkar jag en total legalisering! Mina vänner dog inte på grund av drogen, de dog på grund av kriget mot droger och dess användare.

Vissa påstår att det inte går att vara brukare, att det bara finns missbrukare och så fort du testat en narkotikaklassad drog så är du missbrukare. Ett mycket osunt förhållningssätt då fokuset läggs på alla som brukar droger och inte på de som faktiskt är missbrukare och behöver hjälp. Anledningen till att många tror att det finns fler missbrukare än brukare är för att de svalt statens propaganda i hela sitt liv och aldrig upplevt sanningen bakom det hela, de har sett alla nyhetsrapporteringar om knarklangare med vapen, barn till missbrukare, ungdomar som dör i överdoser och allt annat som är intressant att visa upp i nyhetsflödet. Men de har inte upplevt de som går runt hemma och har så ont att de inte kan sova, röker en joint och kan slappna av där de går hela livet utan drogrelaterade problem, de som väljer LSD framför alkohol när de går ut på klubben för de har alkoholproblem och vet att de bara mår dåligt av alkoholen, och på så sätt kan ha lika kul som sina vänner men inte heller dem någonsin hamnar i några problem kring sitt bruk. Varför ses inte dessa i nyheterna? Av samma anledning som alla lyckade fester med alkohol inte visas i nyhetssändningarna, utan bara de som gått snett. Borde vi förbjuda alkohol för det? Självklart inte! Varför hörs det aldrig talas om barn som växt upp i hem där föräldrarna brukat droger på ett sunt sätt? För att de oftast inte ens märkt att föräldrarna brukat droger och för att folk som brukar droger på ett sunt sätt inte vill berätta det för allmänheten då det är både stigmatiserande och olagligt.

Vi måste börja se att vuxna människor kan fatta sina egna beslut och om samhället dömer dem som mogna nog att kallas myndiga och göra allt vad som kommer med det så borde de också vara mogna nog att själva bestämma vilket preparat de vill stoppa i sin kropp.

Jag förespråkar främst legalisering med individuell frihet och integritet som utgångspunkt. Men nu råkar det ju vara så att legalisering även är bra ur ett skademinimerings-perspektiv. Det är faktiskt rätt logiskt: Efterfrågan på droger försvinner inte i och med kriminalisering, det har vi sett under alla dessa år av stränga narkotikalagar och insatser om att ta fast alla drogbrukare, människor har brukat droger i väldigt många år och det är ingenting vi kommer sluta göra för att någon bestämde sig för att det skulle vara olagligt. Utbudet kommer matcha efterfrågan, det är bara en fråga om vem som tillhandahåller detta utbud, i och med att det är olagligt blir det naturligtvis kriminella gäng som redan har massor med erfarenhet av att smuggla andra saker och ser ett perfekt tillvägagångssätt att finansiera resten av sin verksamhet. Miljarder av skattepengar läggs på att förhindra denna verksamhet och maffiorna blir bara bättre och bättre och tjänar mer och mer pengar på detta. Det är så verkligheten ser ut, sorry, not sorry to break it to ya’!
Men till skademinimeringen – Ett preparat som är lagligt går också att reglera! Precis som med alkohol går det att sätta åldersgränser och prata om det öppet, trots att det finns de under 20 som skaffar sig tillgång till alkohol på egen hand så blir det ändå inte genom att gå till personer som sysslar med andra typer av kriminalitet, utan oftast till äldre syskon, föräldrar eller kompisar (väldigt mycket bättre källor än maffior skulle jag säga). Det som säljs kommer också vara kontrollerat och säkert, många dör idag av överdoser för att de tagit ett preparat som de trodde var en viss drog men visade sig innehålla en helt annan drog som inte var säker att ta i den dosen eller alls. Det skulle heller inte vara lika stigmatiserat att prata om sitt drogbruk, att dela med sig av information kring hur och vad man kan ta för att vara säker.

Informationen idag i till exempel skolor är “Droger är farligt, du blir beroende, missbrukare, hamnar i fängelse och dör!”. Detta stämmer inte, och förtroendet för källan blir noll när ungdomarna testar sin första drog (till exempel cannabis) och märker att de ju inte alls blir beroende, missbrukare hamnar i fängelse eller dör. Det är då lätt att dra slutsatsen att andra droger som också ingick i denna information inte heller är farlig, vilket ju inte alls är sant, det finns många droger som är väldigt farliga, svåra att dosera, skapar starka fysiska beroenden eller enkelt kan leda till dödsfall. Med tydlig och verklighetsbaserad information skulle man kunna få ut till ungdomar vad som faktiskt händer i kroppen när du brukar en viss typ av drog, förklara hur heroin reagerar i kroppen, hur THC påverkar hjärnan och hur LSD påverkar din mentala upplevelse av verkligheten. På så sätt kan ungdomar få en mer korrekt bild kring droger och faktiskt ta informerade beslut baserade på verkligheten och inte på uppror mot statens propaganda.

Här är lite coola länkar:
http://www.can.se/fakta/fragor-och-svar/narkotika/
http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2009_2014/documents/libe/dv/21_emcddareport_/21_emcddareport_sv.pdf
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/fn-sveriges-narkotikapolitik-lever-inte-upp-till-manskliga-rattigheter
http://cannalisorerna.se/

Modernisera valdagen

Det har pratats en hel del om e-röstning sedan vallagskommittén fick i uppgift att utreda frågan om bl.a. e-röstning ska införas i Sverige. I podden Det politiska spelet pratade man också om detta (förövrigt en riktigt intressant och bra podd som jag rekommenderar). Detta är naturligtvis något som vi pirater pratat en hel del om och till någras förvåning står de flesta av oss fast vid att e-röstning inte kan ske med tanke på att säkerheten och integriteten inte går att säkerställa med dagens teknik. Vi lever i en värld där allting som är uppkopplat på ett eller annat sätt övervakas och registreras, där svenska myndigheter ger tillgång till sin data från övervakning till amerikanska myndigheter och storföretagen handlar med din data. Under dessa förhållanden vore det otroligt naivt och/eller korkat att lägga ut röstningsförfarandet på internet, det skulle innebära ett enormt hot mot demokratin p.g.a. risk för hackning och ett slopande av valhemligheten. Christian Engström går igenom några av problemen med detta i ett inlägg från 2013.

Bild av: DonkeyHotey
Bild av: DonkeyHotey

Nuvarande systemet är dock också dåligt

Med det sagt så vill jag understryka att jag absolut inte stödjer det valsystem som vi har idag, det är hemskt ineffektivt, odemokratiskt och kostar både pengar och miljö helt i onödan. För enbart riksdagsvalet trycktes det upp 24 valsedlar per röstberättigad person i Sverige, valsedlar som sedan skulle köras ut till alla olika områden, där majoriteten sedan slängs, ett enormt slöseri. Dessutom så måste de partier som inte fått 1% eller mer i något av de senaste två valen lägga ut sina valsedlar själva i vallokalerna, det gör att många mindre partier inte ens har en rimlig chans att synas som alternativ för de som röstar.

Lite lösningar på det hela

Som jag ser det finns det idag två olika lösningar på dessa problem, varav den ena inte innebär användande av teknik alls och den andra känns mer modern. Den ena är systemet som tillämpas i Finland, där du får en lapp att skriva ner ett nummer på vilket motsvarar den kandidat du vill rösta på, här har man affischer med alla kandidater som ställer upp och deras nummer. Något liknande hade kunnat göras i Sverige där vi till exempel hade kunnat ha en affisch i vallokalen med ett nummer per parti (och ett per kandidat inom varje parti eller liknande) som ställer upp i valet och där du som röstberättigad enbart skriver ner den siffran på din valsedel och lägger i valurnan. En valsedel per val och person, inget slöseri! Men också att det skulle göra det enklare för alla partier att faktiskt få en ärlig chans, då alla partier som registrerat att de ställer upp i valet finns representerade på affischen.
Ett annat sätt skulle kunna vara så som Christian Engström skriver i sitt inlägg som jag länkade till längre upp i texten, att ha en dator som inte är kopplad till något nätverk som bara har funktionen att skriva ut valsedlar. Då skulle du som röstberättigad kunna gå till denna dator i en vallokal, välja det parti du vill rösta på och få den valsedeln utskriven, och sedan fungerar det på samma sätt som det gör idag. Datorn behöver då inte veta vem det är som begär att få en valsedel utskriven och en och samma person kan skriva ut flera (av samma anledning som några tar flera olika valsedlar med sig in i valbåset), det skulle i sådana fall fortfarande bli mycket färre valsedlar per person och ingen frakt alls! Detta skulle också öka inkluderingen av mindre partier och ge dessa en ärlig chans att delta.

Bild av: Tammisto
Bild av: Tammisto

Integritet väger tyngre än personlig vinning

E-röstning skulle förmodligen gynna Piratpartiet då våra väljare håller till på internet och är många av de förstagångsväljare som inte orkar/vill delta i detta valsystemet, trots detta förespråkar jag ändå inte e-röstning då jag ser demokratin och integriteten som viktigare än personlig vinning och modernitet. Pirater är generellt mer kompetenta inom områden som handlar om internet än andra partier, vilket inte minst syns i uttalanden och förslag från andra politiker, många av våra medlemmar är högutbildade inom områden kring IT och arbetar dagligen med dessa frågor. Snälla! Jag vet att ni menar väl, och vill modernisera och använda er av den nya coola tekniken, men lyssna på de som faktiskt vet vad det går ut på!

Bild av: Pirátská strana
Bild av: Pirátská strana

En sån där nyårspost

Nyår är en sådan där dag då allting behöver bli perfekt, allting är det sista som händer detta året. Det är nu tankar kommer upp om att “detta är den sista gången i år jag gör x” vilket tenderar att kännas lite tvångstanks-aktigt. Detta låter ju fruktansvärt deprimerande och det var det också, men det positiva är att idag är andra nyåret som jag inte känner så och det känns väldigt befriande!

Så nu ska jag skriva ner en sammanfattning av året.

Jag har i år varit med om oerhört mycket! En separation och två nya förhållanden när det kommer till relationsdelen av mitt liv, det är också i år som jag börjat leva som polyamorös fullt ut och gift mig med min älskade Anton Nordenfur. På Almedalen hade vi ett uppstartsmöte som vårt ceremoniella bröllop under Ung Pirats grillfest, mycket mysig och trevlig, och sedan åkte vi på smekmånad i Warszawa.

Anton i Warszawa
Anton i Warszawa

I somras träffade jag också Ilari, en underbar finsk kille, på piratlägret #Beyond15 och vi kom väldigt bra överens, idag är vi varandras pojkvänner och jag har också fått träffa hans nyfunna flickvän, Ina, som jag kommer väldigt bra överens med och vi har blivit vänner så allt bra där.

20771005389_ca9429d086_o
Ilari på Beyond15

I början av sommaren flyttade jag in med Anton, Sarah och Hampus i deras lägenhet i Uppsala efter en hel del tumult som ledde till att jag var tvungen att flytta från Göteborg. Ett beslut som jag nu i efterhand ser som väldigt positivt. Under sommaren kom jag också mycket närmre Sarah som blev en av mina bästa vänner och vi kunde hjälpa varandra med mycket känslomässiga saker vilket var skönt.

Jag och Sarah
Jag och Sarah

Idag är jag klädd i klänning och är uppsminkad, det är rätt komiskt att få kommer märka att jag är en kille i klänning vilket annars skulle vara rätt uppseendeväckande tyvärr. Under året har könsutredningen också gått framåt och trots att den går segare än vad jag hade hoppats så är en diagnos och behandling ett faktum under nästa år!

Jag blev i år vald till att sitta ännu ett år i förbundsstyrelsen för Ung Pirat och blev invald som förbundsordförande för Regnbågspiraterna, båda uppdragen är mycket givande och roliga men jag har tyvärr inte fått gjort allting som jag ville under året, mycket beroende på mental ohälsa.

Regnbågspiraterna på Westpride
Regnbågspiraterna på Westpride

(Detta är bara en lista på pirat-/civilsamhälles-saker jag gjort under året)
Jag hann dock vara med om:

  • Ett pirat-sommarläger i Tyskland (Beyond15)
  • Pirate Party Europes kongress
  • Pride Stockholm
  • Westpride
  • Ung Pirat’s kongress
  • LSU’s kongress
  • Sverok’s kongress
  • Workshop med finska Piraattipuolue
  • Ung Pirat Friluftsliv’s tältning under Almedalen
  • Försvarspolitisk utbildning med Folk och Försvar
  • En hel del Ung Pirat lokalavdelningar’s årsmöten
  • Anordnade Ung Pirat Västra Distrikts kongress
  • Alla hjärtans dag-soppkök med Piratpartiet Göteborg
  • MEG i Göteborg med Piratpartiet
  • Internet Freedom Weekend med Piratpartiet
  • En Bryssel-resa med Ung Pirat
  • Piratpartiet’s medlemsmöten.
Nya styrelsen för European Pirates
Nya styrelsen för European Pirates

Men nu ser jag fram emot att få en hel del av det gjort under nästa år. Detta året har dock känts som ett mycket internt år för hela piratrörelsen med omorganiseringar både nationellt och internationellt, vilket verkligen behövdes och är något som jag hoppas att jag kommer vara del av under kommande år med. Nästa år ser vi dock också fram emot mer utåtriktade aktiviteter också.

Så ett omtumlande år med många flyttar och resor! Jag har bott i fyra olika städer i år, med avslut här i Stockholm och jag har varit i fem olika länder i år, och vi avslutar från Scandinaviens huvudstad på en fancy fest tillsammans med min älskade partner som varit vid min sida under året i med- och motgångar <3

Jag och Anton <3
Jag och Anton <3

Ring ut det gamla, ring in det nya!

Så nu avslutar vi med lite fina bilder:

Jag skaffade en ny tatuering i somras!
Jag skaffade en ny tatuering i somras!
Fin utsikt över Warszawa
Fin utsikt över Warszawa
Härlig miljö för tältning med Ung Pirat Friluftsliv på Gotland
Härlig miljö för tältning med Ung Pirat Friluftsliv på Gotland
Regnbågspiraterna i Finland
Regnbågspiraterna i Finland
Försvarspolitiska personer på avslutningsmiddag med Folk och Försvar
Försvarspolitiska personer på avslutningsmiddag med Folk och Försvar
Lillasyster Ronja på besök i Uppsala
Lillasyster Ronja på besök i Uppsala
Jag på UPK15
Jag på UPK15

Lite kaos

Mitt liv som det ser ut nu är lite kaos, därav få uppdateringar här, mina intressen är sjukt spretiga och saker runtom är inte heller så stabila. Detta behöver möjligen inte vara en negativ sak, jag gillar att saker och ting händer och blir lätt uttråkad när det är för stilla, men något mellanting kanske hade varit att föredra. Jag ska försöka ge en inte alltför kaotisk beskrivning, med en lite spretig röd tråd genom det hela.

CC-BY: Aaron MuszalskiCC-BY: Aaron Muszalski

Just nu sitter jag och lyssnar på en finsk metal-låt, jag har sedan Beyond15 (sommarläger med tyska Ung Pirat) varit väldigt intresserad i det finska språket, dels för att det är ett väldigt vackert och intressant språk och dels för att en viss intressant pojk som jag träffade på lägret bor i Finland och pratar finska. Ilari, som han heter, kan jag nu kalla min pojkvän (lycklig Fabian här, ja! :3) och det betyder också regelbundna resor till och besök från Finland. Detta innebär också att jag fått uppleva mer av vad poly-livet har att erbjuda, något som kommer i exponentiell takt beräknat av hur många partners det finns runtomkring en verkar det som – då det sker saker både på fronten i Finland och Sverige med Anton som också har en ny partner (Grattis 😉 !). Lite kaotiskt och lite jobbigt ibland, men mestadels kul och härligt.

CC-BY: Robbie Wroblewski
CC-BY: Robbie Wroblewski

Min mentala hälsa strular tydligen också enligt psykologen och jag har blivit skickad på utredning för autism då jag hamnade så pass högt på autism-skalan under screeningen för det hos psykologen. Något som fick en lite kul effekt när jag fick en kallelse till sjukhuset och papper hemskickade som jag skulle fylla i angående alkohol- och drogvanor (något man måste fylla i väldigt ofta vad gäller mental hälsa på sjukhuset tydligen) vilka jag vägrade med hänvisning till att jag nyss gjort dem, ovetandes om att det inte var utredningen för transsexualitet som jag blivit kallad till ett vanligt möte för utan till ett första möte för utredningen av autism, gick jag till samma mottagning som jag alltid gått till (den för utredningen för transsexualitet) men fick snabbt försöka ta mig till en annan del av staden när jag fick veta av receptionisten att jag inte alls var kallad dit. Lite förklaringar kring mina arga svar på formulären senare gick mötet bra och nu har jag två pågående utredningar.

Utredningen för transsexualitet går sådär, i och med flytt från Göteborg har det gjort att den saktades ner rätt mycket då de har olika rutiner på de olika ställena vilket inte alls känns kul. Men som det ser ut nu så har jag ca 4 månader kvar tills jag får träffa en psykolog (för de har ont om psykologer på mottagningen) och efter det så får jag påbörja hormonbehandlingen. Eftersom att det har varit så pass struligt med väntetider och flytt angående utredningen har jag nog inte riktigt hoppats på något datum (och gör inte riktigt det än heller) så att jag inte ska bli besviken om det visar sig att det tar “längre” tid. Men det känns skönt att det i alla fall inte ser ut att bli ett år till ändå.

Att ha blivit skickad till utredning för autism känns mestadels bra, det har varit skönt att ha fått svar på en hel del av det jag känt varit fel på omgivningen men som egentligen var symptom av min autism. Jag har en påbörjat bloggpost om detta som förmodligen kommer upp någon gång i framtiden så jag kommer inte gå in på det i detalj nu.

CC-BY: Darren Tunnicliff
CC-BY: Darren Tunnicliff

Tiden går inte heller riktigt ihop till allt jag vill göra nu, jag har lite väl många åtaganden och när jag nu ser att min kalender är upptagen alla helger fram till jul och jag vet att jag borde använda all annan tid till C-uppsatsen känns det lite jobbigt och stressigt. Att det jag behöver göra kring olika åtaganden runtom inte sköter sig själva (vilket de ju självklart inte kan) gör ju heller inte riktigt att det känns bättre; det behöver hållas årsmöten i lokalavdelningar i både Ung Pirat och Regnbågspiraterna, nordiska Ung Pirat borde göra förberedelser inför uppstarten i början av nästa år, mötespresidiet i Piratpartiet jobbar på jättehårt och jag önskar att jag hade haft tid och ork att hjälpa till ända in i det sista, jul- och nyårsplaner behöver tas itu med och jag borde verkligen hälsa på min lillasyster innan jul. Finns fler saker, dels sådant som inte får plats i mitt minne och dels sådant som inte borde nämnas publikt.

Framtiden finns någonstans där borta med, men den stenen får jag ta och hacka ut något av när det börjar närma sig mer.

Jag gillar organiserat kaos, men detta är så långt ifrån organiserat man kan komma.
Om du rent praktiskt kan organisera det lite, eller hjälpa till med vissa av delarna som gör mitt liv kaotiskt är det superuppskattat, men trösta mig inte för då blir det bara mer för mig att göra : )

CC-BY: Me
CC-BY: Me

Allt som allt mår jag bra! Och livet får vara lite oorganiserat kaos ibland så länge det organiserar upp sig till slut :)

Utvald bild: CC-BY Sebastien Wiertz

Open Source spelutveckling som C-uppsats

Det blev open source spelutveckling att undersöka som C-uppsats. Som jag misstänkte blev det dock inte så mycket tid över till att skriva här när jag hade massa andra saker att arbeta med, och en sån där fritid att underhålla (på senare tid har det nog varit mest fritid och mindre arbete).

Jag ska i alla fall undersöka spelutveckling inom open source, och är lite vettskrämd, jag har ju ingen aning om ämnet känns det som. Jag har aldrig utvecklat något open source spel och jag har aldrig varit med i ett open source projekt alls. Detta kommer bli en utmaning och jag vet inte om jag ska skrika “Challange accepted!” och springa huvudet före in i stenväggen eller om jag ska försöka göra det till ett projekt jag kan hantera, som det ser ut tidigare så har jag ju kört på det tidigare alternativet och det har ju gått bra ibland trots att jag legat utmattad, svettig och blodig vid mållinjen.

Det är mycket som händer nu och jag vet inte om jag kan få ur mig någon bloggpost som makes sense för er, men jag ska försöka förklara i en annan post. Så här ser läget i alla fall ut för C-uppsatsen:
Jag ska joina ett open source spelprojekt – känner ni till något i någon av följande miljö; Processing, C#, XNA, Unity3D/2D, HGE, så får ni gärna mejla mig!
Jag ska läsa massa artiklar om utveckling av open source projekt, alltså om vilka program man använder, vilka tekniska funktioner man är i behov av, hur arbetsklimatet ser ut osv.
Jag ska intervjua en eller flera personer som sysslat med det här (spelutveckling inom open source)  – känner ni till någon får ni väldigt gärna mejla mig!
Jag håller igång en dagbok med rapportering till mig själv om hur det går.

Bilden är gjord med processing, coolt va 😉

Utvald bild: CC BY-SA Hu Tracy

Open Source Spel som C-uppsats kanske?

Så då närmar sig den här C-uppsatsen och jag har mycket blandade känslor inför den. Har nu tre olika ämnen som jag vill studera varav alla har olika fördelar. Av vad jag lärt mig av tidigare skolarbeten genom hela livet är dock att man alltid ska ta det som man tycker är kul och som man tror att man kommer stå ut med under hela arbetet. Det har jag kommit fram till är Open Source spel. Exakt hur jag ska konkretisera detta till en C-uppsats har jag inte kommit fram till än, men att studera vad som är karakteristiskt för ett open source spel känns som att det kan bli mycket lärorikt och roligt samtidigt. Dels för att jag känner att jag kommer få kolla på en massa kod i olika språk och därav tvingas lära mig fler språk, vilket jag behöver och vill, men också för att jag kommer lära mig en massa nya forum för kontakter inom spelbranschen och lära känna massa personer som själva utvecklar open source spel.

Så det jag vill göra med den här uppsatsen är att kolla mer på open source spel, jag vet inte mycket om det än, känner nästan bara till “Nothing to hide” så det kommer bli väldigt mycket research. Men något som jag kom på som kommer bli en stor utmaning är att lära mig hur jag gör en observation som vetenskaplig metod på internet. Att observera hur min målgrupp beter sig i den miljön som jag är intresserad av, alltså hur dessa spelutvecklare beter sig i de forum och plattformar där spelet byggs upp. Det är något jag måste studera närmare men det känns som att det kommer vara både nyttigt och roligt.

Mina tankar just nu

Mina tankar kring open source spel just nu är att de varierar väldigt mycket men att det kan vara svårt att få spelet att hålla ihop och vara enhetligt när det blir för stort och att de därav hålls rätt små. Det kan vara svårt att hålla igång en story-line eller ett grafiskt utseende när det konstant byggs på av olika individer där det inte finns en klar ägare av spelet som bestämmer vad som får och inte får vara med, därav kanske det är svårt att göra spel som fokuserar just på story. Några fördelar med det, som jag ser det idag, är att man får många nya perspektiv på spelet och kan få väldigt bra input genom själva utvecklingen, detta tror jag också är den starkaste fördelen med det. Eftersom att jag själv lärt mig lite mer traditionella metoder för spelutveckling ska det bli intressant att se om jag kan komma fram till hur det skiljer sig åt. ”Hur fungerar speltestning till skillnad från i traditionell utveckling?”, till exempel.

I min undersökning förväntar jag mig finna vad för- och nackdelarna är med open source spel och kanske komma med potentiella lösningar för de svårigheter som uppstår i samband med att ha det open source. Genom att också kartlägga vart det görs open source spel, på vilka plattformar och i vilka forum så tänker jag att jag kan sammanställa det för intresserade spelutvecklare på någon hemsida så att trösklarna för att ge sig in i det minskar.

Jag hoppas också att det ska vara en ingång för mig att ge mig in i utvecklandet av open source spel, det känns som en väldigt lekfull och positiv atmosfär att befinna sig i, hoppas att jag inte har alltför fel där.

Utvald bild: CC-BY JD Hancock