En fet lögn

Jag har ljugit under flera år, men jag orkar inte mer.

Jag har under de senaste årtiondet försökt visa någon slags stolthet över hur jag ser ut, och i en del fall har jag faktiskt varit väldigt nöjd med mig själv, men i majoriteten av fallen tvärtom.

Jag har fått höra från hur många som helst om hur jag ser ut, som om jag inte själv äger ett par ögon och spegel, oftast inte alls illa menande, med kommentarer om och petandes på fett på min kropp. Ibland kommer en ursäkt i efterhand med, men den viftar jag snabbt bort och lägger till att jag verkligen inte bryr mig. Oftast påpekar jag att jag inte bryr mig eftersom att jag inte riktigt relaterar till den här kroppen på grund av min transidentitet, eftersom att jag inte ens identifierar mig med det könsliga utseendet av min kropp så kan jag distansera mig från den helt och hållet. Det stämmer inte. Trots att jag, så länge jag kan minnas, har haft en helt annan inre bild av mig betyder det inte att jag inte ser den här kroppen som min, som något som är kopplat till vem jag är, det är trots allt min avatar i den här fysiska världen. Så ja, jag bryr mig om hur jag ser ut, jag bryr mig kanske inte jättemycket om vad andra tycker om mitt utseende, det är jag själv som vill vara nöjd och det är jag inte på långa vägar. Era kommentarer påminner mig om detta.

Jag vill inte lägga skuld på någon, och jag är medveten om att en hel del kommer känna sig träffade av detta inlägget. Det jag vill göra är att sluta ljuga. Det finns ingen skuld i detta, inga anklagelser, och mycket av det negativa jag känner hade kunnat undvikas om jag bara inte hade ljugit under alla dessa år.

Under min uppväxt har jag blivit shamead för mitt utseende av både föräldrar och jämngamla, ständiga påpekanden om ifall jag verkligen ska ta en till portion, kommentarer som “Du har gått upp en del i vikt, det syns”, och allt vad mobbning i skolan har att erbjuda. Jag har också alltid varit väldigt stolt och trotsig utåt, många har påpekat att jag är stark och berömt mig för att jag står på mig. Så när någon sa “Ska du verkligen ta en portion till?” svarade jag gärna “Ja! Det är upp till mig!” eller bara brydde mig inte och tog ändå en portion till, för jag ville inte att de skulle “vinna”. Varenda tugga växte i munnen på mig och jag kände mig mer och mer äcklig för varje bit jag svalde.

Fler gånger än jag vill erkänna har jag önskat att jag hade en ätstörning, jag är medveten om att det inte är rättvist gentemot de som faktiskt har en ätstörning och att det är seriösa sjukdomar. Fler gånger än jag vill erkänna har jag suttit med olika vassa objekt mot magen och velat skada den så pass mycket att man skulle bli tvungen att operera bort stora delar av den, trots att jag vet att det inte är så det fungerar.

Nu på senare tid har jag nästan lyckats lura mig själv lika mycket som folk runtomkring mig med hur lite jag bryr mig om mitt utseende, jag ställer mig gladeligen framför kameran utan en tanke på hur jag ser ut, säger “Ahw, tack” när någon säger något positivt om mitt yttre och så vidare. När jag sedan ser resultatet, videon, bilden, spegeln, krossas allt inombords och jag blir hemskt generad, ledsen och arg. Utåt kommenterar jag det dock gärna, och skrattar med andra när jag ser rolig ut på bild, och håller med när någon säger att någon bild på mig är snygg.

Jag har fått höra allt från illa menande kommentarer om hur ful jag är, till välmenande eller neutrala kommentarer om mitt fett, till kommentarer om hur otroligt snygg jag är med den figur jag har. Inget av detta känns bra.

Jag vill inte att du ska tycka att jag är ful, men jag vill heller inte vara din fetisch.

Jag vill inte ha era sympatier, jag vill inte ha kommentarer som “Men du är jättefin!”, jag vill bara sluta ljuga.

One thought on “En fet lögn”

  1. Bra! En konkret och eftertänksam text som bjuder på en stark inblick. Väl srivet. Det är bara du som bestämmer vem du är. Kör på!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *