Fabian som ung

#METOO

Så här i #metoo-tider tänkte jag flika in med lite transerfarenheter i ämnet.

Jag hängde mycket med några kompisar på centralstationen i Göteborg när jag var i tonåren, detta var under den perioden i mitt liv då jag först försökte leva som kille, men innan jag visste vad transsexualism var. Därav visste jag heller inte hur ok det var för mig att “lura” andra att jag var kille, men försökte ändå då det kändes så jäkla bra när det lyckades.

På centralstationen hängde vi – emo-gänget, och en hel del skumma figurer, men ibland kom man i kontakt med någon som väntade på något tåg och verkade trevlig som bjöd på en cigg. I det här fallet, en man i kostym runt 40 år skulle jag gissa på, som rökte vid perrongen. Vi, tre till fyra (minns inte exakt) ungar i åldrarna 14-16 ungefär, översminkade och med några liter hårspray var i svart hår ner över ögonen. Under den här tiden gick jag under smeknamnet KaKKa, hade bandage runt mina då nästan obefintliga bröst och kunde lätt antas vara cis-kille med undantag från att mitt ansikte hade kvinnliga drag och min röst var väldigt ljus.

Efter att vi blev bjudna på varsin cigg av mannen, och började småprata lite artigt frågade han mig om jag var kille eller tjej, för han “hade svårt att avgöra det på mitt utseende”. Samtalet handlade inte om kön, och jag blev lite förvånad över varför han ens brydde sig, men svarade ganska snabbt att jag var kille. Han tvekade och såg lite misstänksam ut, och fortsatte med “Är du säker?” varpå en av kompisarna gick emellan och försvarade mig med “Ja, vadådå? Varför bryr du dig ens?”, varpå svaret “Bara intresserad” tydligen var acceptabelt enligt mannen. Han fortsatte med att säga att jag skulle bevisa det, “Får jag känna om du har någonting mellan benen då?”. Jag blev genast rädd, men inte för att han ville ta på mitt könsorgan, utan för att det skulle innebära att han skulle upptäcka min bluff. Tanken att män skulle få ta på kvinnans kropp lite hur de vill var liksom något jag inte riktigt hade reflekterat över då, med en hel del sexuella övergrepp i bagaget var “bara” en tafsning något jag inte brydde mig nämnvärt om. Men den kommentaren “Bevisa det!” har satt spår i mitt liv som jag till och med känner av så här 10 år senare, även när jag känner att jag kommit över de sexuella övergrepp jag genomlidit sitter alltså den kommentaren kvar.

Han fortskred med att sträcka sig efter mitt skrev, och tog ett grepp om grenen på byxorna som vid den tiden satt långt nedanför mitt faktiska skrev, så han kände inte mycket mer än jeanstyg och luft. Men det är ju tanken som räknas. Efter vilket mina kompisar tyckte det var dags att dra därifrån.

Så här i efterhand har jag ständigt haft konversationen i mitt huvud med “Jag ska fan bevisa!”, skaffat packer och tänkt “Om du känner nu, då jäklar kan du inte säga nått!”. Rationellt kan jag ju argumentera för varför man inte ska behöva bevisa, och jag är fortfarande av åsikten att den enda som vet vilken identitet någon har inom vilken aspekt som helst är personen själv i fråga. Om du säger att din könsidentitet är roten ur pi, så fine, då är den det. Det påverkar ju ändå ingen annan än dig själv, så varför ska någon annan ens bry sig?

Det var dock inte en speciellt unik händelse. Så sent som förra året upplevde jag en liknande händelse på krogen, men istället för ett grepp i skrevet stirrade personen in mina bindade bröst, som vid den här tiden var mycket större och inte riktigt gick att dölja på samma sätt, och kommenterade att de var lite stora för att vara på en kille. I denna situationen var det inte ens illvilligt, och inte speciellt aggressivt. Han såg genuint förvirrad och undrande ut, men det gjorde ändå lika ont på mig. När personen, i slutet av kvällen, kom fram till mig och bad om ursäkt då han hört några gemensamma kompisar pratat om “den där douchen som ifrågasatte Fabians könsidentitet och stirrade på hans bröst” i närheten av honom, svepte jag undan det med “Äsch, jag bryr mig inte, jag förstår, det är inte lätt”. Något jag gjort vid nästan alla sådana tillfällen där personen inte uppenbart varit aggressiv (men då brukar den å andra sidan inte be om ursäkt), och vet att jag inte borde göra. Min sociala ångest går dock åt till att veta när det är ok att resa sig från bordet och gå på toa, när det är ok att säga något, vad som är ok att säga, eller när det är ok att gå, och om jag kan smyga ut utan att behöva säga hejdå till alla. Det finns inte mycket kvar till att veta hur jag ska hantera en ursäkt.

Det kan även komma från kompisar. En väldigt vanlig kommentar jag fått på att jag ska (numera har!YEEEY!) operera bort brösten (mastektomi) från allt från bekanta till nära vänner är “Då kan ju jag ta på dem, eftersom att du ändå ska göra dig av med dem ;)”, följt av ett litet skratt och deras hand på mitt bröst. Jag vet inte hur man meddelar att detta inte är ok, det känns så… obvious.

Nu handlade ju detta inte om de grova sexuella övergreppen jag genomlidit, men de orkar jag inte riktigt skriva om nu, det får bli en annan gång. Detta blev mer vardags-trakasserier. Passar det i #metoo? Vet inte. Du får avgöra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *