Hej-fucking-då Sverige!

Ett steg närmre åt att bli del av en galaktisk civilisation är att känna mig mer som en del av den globala civilisationen. Mot Europa och vidare!

Nu lämnar jag Sverige! Något jag velat göra sedan tonåren, men aldrig tidigare vågat eller känt att det varit “rätt tid” för. Och jag måste erkänna att omständigheterna just nu är bättre än de någonsin varit tidigare, med ett flexibelt jobb, ingen partner att behöva anpassa mig efter och en ekonomi som gör det hela mycket enklare än vad ekonomin jag haft tidigare i livet skulle gjort. Jag flyttar också dit med en vän, som förmodligen är den enda vän jag skulle vara bekväm att flytta utomlands med. En självständig, mogen och emotionellt stabil person vars “radical self-reliance” är i nivå med min egen. Utöver detta har vi trevligt tillsammans, och kan dela intellektuella samtal med varandra om allt från filosofi, samhälle, fantasi, och teknik.

Just nu sitter jag på centralstationen och spenderar mina sista timmar i Sverige med att skriva detta och titta på bilder från Berlin skickat av mina nya rumskompis.

Stockholm archipelago sunset
CC0 (by me)

Sverige har under de senaste åren utvecklats i en riktning som jag själv inte vill vara med om. Om det skulle visa sig att jag bara är en i mängden konspirationsteoretiker där ute, och oroar mig helt i onödan, so be it, och då är jag bara glad att mina farhågor inte infann sig. Men fram tills dess vill jag bevittna demokratins förfall på ett behörigt avstånd, för den eller de makthavare som i sådana fall kommer styra har inte speciellt positiv syn på personer som mig. Nationalsocialister gillar inte mina globalistiska åsikter, och mitt vurmande för EU och andra internationella samarbeten. Många av dem faller också in i kategorin av människor som har problem med min sexualitet och könstillhörighet, något som delas av den lite, för Sverige, nyare rörelsen som aspirerar på politisk makt – islamisterna. De har också problem med min syn på religion, yttrandefrihet och vetenskap, något som i sin tur delas av den starkaste av de olika rörelserna som vill nedmontera demokratin för egen vinning – vänsterextremisterna och deras möjliggörare. Anledningen till att jag lägger mer tid på att kritisera den här gruppen är inte för att jag tror de utgör det största hotet för mig personligen – jag skulle förmodligen, under dödshot, kunna smälta in bland extremvänstern och spela alla mina HBTQ-kort för att inte bli satt i läger för rättning av åsikter eller liknande. Nej, jag kritiserar dem helt enkelt för att de är de med absolut mest makt i Sverige, de styr ju landet inte bara från regeringskansliet, utan från alla grundbultar i demokratin.

Under lång tid har jag engagerat mig politiskt och haft hopp om att det kan ändras, men med åren och mer insikt i det svenska samhället och det politiska system där har jag blivit mer övertygad om att systemet är så pass genomruttet att en enkel renovering inte kommer förbättra situationen långsiktigt utan bara förlänga lidandet. Till slut så ser jag på mitt förhållande med Sverige som ett destruktivt kärleksförhållande. Jag har växt upp i det här landet, och det är i skrivande stund det enda landet jag bott i. Det är här jag utvecklats som person, med dessa traditioner och kultur som jag formats till den jag är idag. Många fina minnen, många utvecklande stunder, och många speciella relationer finns här, men jag kan inte stanna kvar och hoppas på att det här ska bli ett tolerant och demokratiskt land längre. Nej, nu måste jag tänka på mig själv, prioritera min egen psykiska hälsa framför den samhällsförändring jag vill se.

Sverige är inte ett välkomnande land för personer som mig; anti-auktoritära, frihetliga, skeptiskt och vetenskapligt sinnade personer med lite tålamod. Debattklimatet framhäver känsloargument och sätter identitet före kunskap, som om jag skulle ha bättre koll på homosexualitet än en heterosexuell forskare inom ämnet bara för att jag är just homosexuell. Och att mina erfarenheter av diskriminering och intolerans skulle styra lagstiftningen, istället för fakta och rationella argument. Men identitetspolitiken är stark, vare sig den kommer från vänster eller höger – om man har tolkningsföreträde, medfödd rätt till makt eller borde särbehandlas på grund av sin hudfärg eller andra medfödda attribut.

Swedish lake in the summer
CC0 (by me)

Under sommaren har jag varit nere i en depression med självmordstankar och känt en enorm hopplöshet och brist på mål i livet. Men efter mycket tid i hopplösheten och grumlande bland filosofiska tankesätt (och en vända på psyket som fick till den där sparken i magen på mig så jag verkligen träffade botten och insåg att jag hellre dör än tar del av den svenska psykvården), kom jag fram till att det är dags att göra det jag alltid berättat om som ett av mina stora intressen – att resa! Och bara tanken på att jag inte längre skulle försöka ha ett sådant där stabilt liv på en och samma plats fick mig att skaka ihop tillräckligt med energi för att ta mig ur sängen, planera flytt och äntligen se fram emot framtiden.

Så det är med ett blandat förakt och vemod för det samhälle jag lämnar bakom mig, tillsammans med en nyfikenhet och glädje inför de samhällen jag ska utforska som jag beger mig med tåg ut i Europa. Första stopp: Berlin.

Berlin overview, black and white
CC-BY: Matthias Ripp

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.