#METOO

Så här i #metoo-tider tänkte jag flika in med lite transerfarenheter i ämnet.

Jag hängde mycket med några kompisar på centralstationen i Göteborg när jag var i tonåren, detta var under den perioden i mitt liv då jag först försökte leva som kille, men innan jag visste vad transsexualism var. Därav visste jag heller inte hur ok det var för mig att “lura” andra att jag var kille, men försökte ändå då det kändes så jäkla bra när det lyckades.

På centralstationen hängde vi – emo-gänget, och en hel del skumma figurer, men ibland kom man i kontakt med någon som väntade på något tåg och verkade trevlig som bjöd på en cigg. I det här fallet, en man i kostym runt 40 år skulle jag gissa på, som rökte vid perrongen. Vi, tre till fyra (minns inte exakt) ungar i åldrarna 14-16 ungefär, översminkade och med några liter hårspray var i svart hår ner över ögonen. Under den här tiden gick jag under smeknamnet KaKKa, hade bandage runt mina då nästan obefintliga bröst och kunde lätt antas vara cis-kille med undantag från att mitt ansikte hade kvinnliga drag och min röst var väldigt ljus.

Efter att vi blev bjudna på varsin cigg av mannen, och började småprata lite artigt frågade han mig om jag var kille eller tjej, för han “hade svårt att avgöra det på mitt utseende”. Samtalet handlade inte om kön, och jag blev lite förvånad över varför han ens brydde sig, men svarade ganska snabbt att jag var kille. Han tvekade och såg lite misstänksam ut, och fortsatte med “Är du säker?” varpå en av kompisarna gick emellan och försvarade mig med “Ja, vadådå? Varför bryr du dig ens?”, varpå svaret “Bara intresserad” tydligen var acceptabelt enligt mannen. Han fortsatte med att säga att jag skulle bevisa det, “Får jag känna om du har någonting mellan benen då?”. Jag blev genast rädd, men inte för att han ville ta på mitt könsorgan, utan för att det skulle innebära att han skulle upptäcka min bluff. Tanken att män skulle få ta på kvinnans kropp lite hur de vill var liksom något jag inte riktigt hade reflekterat över då, med en hel del sexuella övergrepp i bagaget var “bara” en tafsning något jag inte brydde mig nämnvärt om. Men den kommentaren “Bevisa det!” har satt spår i mitt liv som jag till och med känner av så här 10 år senare, även när jag känner att jag kommit över de sexuella övergrepp jag genomlidit sitter alltså den kommentaren kvar.

Han fortskred med att sträcka sig efter mitt skrev, och tog ett grepp om grenen på byxorna som vid den tiden satt långt nedanför mitt faktiska skrev, så han kände inte mycket mer än jeanstyg och luft. Men det är ju tanken som räknas. Efter vilket mina kompisar tyckte det var dags att dra därifrån.

Så här i efterhand har jag ständigt haft konversationen i mitt huvud med “Jag ska fan bevisa!”, skaffat packer och tänkt “Om du känner nu, då jäklar kan du inte säga nått!”. Rationellt kan jag ju argumentera för varför man inte ska behöva bevisa, och jag är fortfarande av åsikten att den enda som vet vilken identitet någon har inom vilken aspekt som helst är personen själv i fråga. Om du säger att din könsidentitet är roten ur pi, så fine, då är den det. Det påverkar ju ändå ingen annan än dig själv, så varför ska någon annan ens bry sig?

Det var dock inte en speciellt unik händelse. Så sent som förra året upplevde jag en liknande händelse på krogen, men istället för ett grepp i skrevet stirrade personen in mina bindade bröst, som vid den här tiden var mycket större och inte riktigt gick att dölja på samma sätt, och kommenterade att de var lite stora för att vara på en kille. I denna situationen var det inte ens illvilligt, och inte speciellt aggressivt. Han såg genuint förvirrad och undrande ut, men det gjorde ändå lika ont på mig. När personen, i slutet av kvällen, kom fram till mig och bad om ursäkt då han hört några gemensamma kompisar pratat om “den där douchen som ifrågasatte Fabians könsidentitet och stirrade på hans bröst” i närheten av honom, svepte jag undan det med “Äsch, jag bryr mig inte, jag förstår, det är inte lätt”. Något jag gjort vid nästan alla sådana tillfällen där personen inte uppenbart varit aggressiv (men då brukar den å andra sidan inte be om ursäkt), och vet att jag inte borde göra. Min sociala ångest går dock åt till att veta när det är ok att resa sig från bordet och gå på toa, när det är ok att säga något, vad som är ok att säga, eller när det är ok att gå, och om jag kan smyga ut utan att behöva säga hejdå till alla. Det finns inte mycket kvar till att veta hur jag ska hantera en ursäkt.

Det kan även komma från kompisar. En väldigt vanlig kommentar jag fått på att jag ska (numera har!YEEEY!) operera bort brösten (mastektomi) från allt från bekanta till nära vänner är “Då kan ju jag ta på dem, eftersom att du ändå ska göra dig av med dem ;)”, följt av ett litet skratt och deras hand på mitt bröst. Jag vet inte hur man meddelar att detta inte är ok, det känns så… obvious.

Nu handlade ju detta inte om de grova sexuella övergreppen jag genomlidit, men de orkar jag inte riktigt skriva om nu, det får bli en annan gång. Detta blev mer vardags-trakasserier. Passar det i #metoo? Vet inte. Du får avgöra.

Ett försök att utbilda Claes Hemberg om bitcoin

Claes Hemberg skriver på Avanza om sin okunnighet kring kryptovalutan bitcoin. Det är synd att ett annars respektabelt företag som Avanza sprider sådana kunskapsfientliga artiklar på sin hemsida. Som bitcoin-kännare vill jag därmed sprida lite kunskap i ämnet.

“Istället ser jag fram mot att det kan bli svenska Riksbanken som erbjuder ett första seriöst alternativ – e-kronan – redan inom 1-2 år. Så kan andra länders centralbanker ta efter och skapa en rad lokala seriösa och begripliga alternativ.”

Han längtar efter ett mer begripligt alternativ från Riksbanken. Men istället tänkte jag försöka informera lite kring bitcoin för att göra det mer begripligt.

Hemberg inleder med att uttrycka sin tro på den eventuella e-krona som Riksbanken utreder, där de har visat intresse för att använda sig av tekniken bakom bitcoin – blockkedjan. E-kronan som projekt är mycket spännande, och en av anledningarna till att de vann BTCX årliga Blocktech Awards, men att tro att de skulle vara en konkurrent och möjlig “punkterare” utav bitcoin är verklighetsfrånvänt och naivt.

Bitcoin skapades nämligen heller inte enbart för att man ville öka transparensen i det finansiella systemet, den största faktorn var den underliggande tekniken kallad “Blockkedjan”. Jag tänker inte förklara hur det fungerar, då det i sig skulle ta upp hela inlägget och vara alldeles för tekniskt. Men här är en artikel som förklarar det på en mycket abstrakt nivå, och här är ett paper som går in mer på den tekniska biten.

Hemberg skriver också att ingen vet varför bitcoin-kursen ökar, vilket inte heller är sant. Trots att ingen kan förutse vad kursen kommer landa på imorgon, är det ändå enkla marknadsprinciper som styr värdet på bitcoin – fler köpare än säljare så går priset upp, fler säljare än köpare så går priset ner. Och till skillnad från en nationell valuta som enbart garanteras utav en riksbank, som i sin tur beror på hur bra eller dåligt politiskt styre nationen har, så garanteras bitcoin utav de miljontals användare internationellt som bidrar med transaktioner på blockkedjan.

Bitcoin och andra kryptovalutor är något vi sorgligt nog har sett varit en livräddare för många av invånarna i Venezuela när staten belånat nationen till hyperinflation.

Det kommer också nya kryptovalutor hela tiden, Ethereum är nämnvärd i sammanhanget, dock så har ingen ens i närheten antal användare som bitcoin har. OneCoin som Hemberg nämner i artikeln är dock inte en kryptovaluta alls, utan ett helt vanligt scam. Är man inte insatt i kryptovalutor och är osäker på vad man borde och inte borde köpa kan man alltid kontakta växlingstjänster, eller andra som är insatta i ämnet.

Att det bara skulle vara kriminella och “it-nördar” som använder bitcoin är också en otroligt verklighetsfrånvänd föreställning. Anledningen till att man tror detta är oftast för att man tror att bitcoin är anonymt, men så är inte fallet, det enda betalmedel vi har idag som är anonymt är kontanter. Bitcoin är pseudonymt, det betyder att din bitcoin-adress alltid är spårbar men nödvändigtvis inte går att koppla till en specifik person. Men så fort du köper eller säljer bitcoin hos en laglig växlingstjänst så är kopplingen gjord. Tack vare bitcoins transparens innebär det också att vem som helst kan spåra dessa transaktioner med några enkla klick på blockchain.info.

Idag finns inte jättemånga ställen där du kan spendera bitcoin i Sverige (Webhallen och Steam är två exempel), och som valuta att köpa kaffe för är den ganska värdelös i dagsläget på grund av volatiliteten och transaktionsavgiften. Men vill du spara pengar och vara säker på att de inte blir värdelösa på grund av en nationell kris med inflation, kunna förflytta pengar internationellt utan att behöva vänta i flera bankdagar, hantera dina pengar utan inblandning utav en riksbank, eller helt enkelt tjäna pengar på uppgången, så kan bitcoin vara ett alternativ.

Självklart borde man alltid läsa på innan man investerar pengar i något.

Tack Piratpartiet och Ung Pirat

Det politiska klimatet i Sverige håller på att ritas om, blocken splittras, partierna byter inriktning, växer och minskar, och mitt i allt kaos bestämmer jag mig för att lämna det parti jag lagt en absoluta majoritet av min politiskt aktiva tid på.
Ja, tankarna har funnits där länge, men det är inte förrän nu som jag känner att det faktiskt är helt rätt.

Jag är så outgrundligt tacksam för den tid jag haft tillsammans med Piratpartiet, Ung Pirat och alla närliggande organisationer. De har väckt mitt intresse för politik, hjälpt bilda mig om politik, och gett mig så otroligt bra, trevliga och värdefulla kontakter. Detta kommer jag vara evigt tacksam för, vilket också innebär att jag inte riktigt kan eller vill vända partiet ryggen.

Exakt hur detta kommer yttra sig vet jag inte än dock. Men jag tror fortfarande på de grundläggande värderingarna i piratrörelsen, och tänker fortsätta jobba för dem på andra håll. Mitt intresse för politik har inte svalnat de minsta, så ni kommer fortfarande stöta på mig där ute i den politiska debatten.

2016

Så då är året 2016 över. Ett minst sagt händelserikt år, både för mig personligen, samt för resten av världen.dsc_0061

Vi fick en president i USA med alla karaktärsdrag av en stereotypisk vit kränkt cisman, Ryssland visar sig allt mer fientlig, människor flyr för sina liv, men bemöts av hat och hot i Sverige där man hellre låter folk dö än inte bo enligt den svenska standarden, och terror får folk att springa mot famnen av massövervakning för så kallad trygghet. Det är ett sorgligt år på många vis, men vi segrade också på Island, ett land där piraterna faktiskt redan gjort skillnad och kommer fortsätta med det, med ökad transparens och inflytande från medborgarna. Tyvärr kommer jag inte på mycket mer positiva händelser än så i skrivande stund, fyll gärna på i kommentarerna.

dsc_0116För mig personligen har det dock varit mer utav ett positivt år. Det började med en fin lägenhet på Östermalm, tillsammans med Anton som då också varit min sambo i över ett halvår. Under året tog det slut mellan mig och Anton, vilket var för det bästa, men jag ångrar absolut inte tiden vi var tillsammans, och hoppas på en fortsatt långvarig vänskap. Genom min relation med Anton har jag också kommit närmre hens nuvarande sambo Ali, som jag har haft många trevliga och roliga kvällar tillsammans med och hoppas på minst lika många nästa år.

Så under året har jag förlorat två partners, Anton och Ilari, vilket känns lite konstigt, men inte helt negativt då båda avslutades med vänskapen i behåll. Något roligare är dock att det tillkommit en ny partner under året, Christopher, som jag träffade under Pride. En chill, smart, och snygg person som jag ser fram emot att lära känna ännu mer under nästa år!

Jag och Anton flyttade isär nu i höstas, vilket ju också dsc_1356innebar att jag flyttade till ett nytt ställe, trots att det ett tag såg ut som att jag bara skulle vara hemlös. Numera bor jag i ett kollektiv på Lidingö, tillsammans med ungefär 7 andra (det varierar), och jag trivs väldigt bra, redan nu vet jag dock att jag inte kommer bo kvar här hela nästa år då vårt kontrakt går ut strax innan sommaren.

En helt ny individ kom också till livet under året, och in i mitt liv, Orlando, denna underbara lilla håriga haj som låtsas vara en hund. Det var mer arbete än förväntat med denna lilla krabat, och hade jag gjort om det vet jag inte om jag hade tagit samma beslut, men vi har haft en hel del mysiga, jobbiga, roliga, söta, och helt underbara stunder tillsammans, och jag ser fram emot att följa din utveckling under nästa år.

dsc_0126Jag fick jobb som programmerare på BTCX, där jag trivs väldigt bra, och har under året utvecklats en hel del i min roll som programmerare när jag också träffade en oväntad vän på Tinder som betytt mycket för mig både som inspiration i programmering men också som en god vän. Men även på jobbet har jag bekantat mig med nya ansikten och fördjupat kontakten med redan kända vänner.

Under året har jag också varit på fler BDSMF-event än någonsin tidigare i mitt liv, och det har också gett mig en hel del nya vänner. Jag har utvecklats som person, funnit nya kinks, och lärt känna vänner som jag hoppas kommer vara med mig en lång tid framöver. Nyåret kommer också troligen spenderas i samma anda!

dsc_0008

Politiskt så har det också hänt mycket, Ung Pirat har krävt en hel del uppmärksamhet under hösten till så hög grad att jag till och med blivit arvoderad för att sköta en del av uppgifterna. Vi är fortfarande osäkra på hur bra vi kommer ha klarat oss när året är slut, och vi står inför en massiv förändring inom organisationen för att kunna fortsätta vår verksamhet unddsc_0072er nästa år. Ett år där nolltolerans mot utbrändhet bländat oss med sin frånvaro, och många negativa känslor sprungit ur människors engagemang. Det har dock inte enbart varit negativt, detta är något som legat och bubblat under ytan i flera år och som äntligen spräckt bubblan som vi levt i, så småningom kommer fler och fler se det och bli tvungna att agera på ett eller annat sätt. Vi fick dock till en del resor under året, som alltid är lika trevligt, det har varit både Bryssel och Island för min del, och Island var en riktigt fantastisk upplevelse både politiskt och som för att uppleva landet.

Men det är inte allt, jag har också under hösten blivit utnämnd till regnbågspolitisk talesperson för Piratpartiet, och redan deltagit på en auktion i min roll som detta, där jag och Anton deltog i ockupationen av socialstyrelsens kontor tillsammans med Transförsvaret. Mycket spännande och lärorikt! Jag ser fram emot nästa år, då jag ska få leda utvecklingen av vår regnbågspolitik för att sedan golva de andra partierna med den!

dsc_0014Och slutligen så har det gått framåt med min könskorrigerande behandling, strax innan sommaren så började jag få testosteron och är nu mitt uppe i alla möjliga förändringar så som kroppsbehåring, humörsvängningar och målbrott, och trots att det stundtals är rätt jobbigt så är det överlag väldigt härligt att det är igång, och jag ser fram emot nästa år då jag förhoppningsvis kommer få mina bröst bortopererade samt byta mitt personnummer.

Som sammanfattning kan jag kalla detta året för mitt sociala nätverks år, aldrig tidigare har jag knutit så många kontakter inom så många olika områden som tidigare!

En fet lögn

Jag har ljugit under flera år, men jag orkar inte mer.

Jag har under de senaste årtiondet försökt visa någon slags stolthet över hur jag ser ut, och i en del fall har jag faktiskt varit väldigt nöjd med mig själv, men i majoriteten av fallen tvärtom.

Jag har fått höra från hur många som helst om hur jag ser ut, som om jag inte själv äger ett par ögon och spegel, oftast inte alls illa menande, med kommentarer om och petandes på fett på min kropp. Ibland kommer en ursäkt i efterhand med, men den viftar jag snabbt bort och lägger till att jag verkligen inte bryr mig. Oftast påpekar jag att jag inte bryr mig eftersom att jag inte riktigt relaterar till den här kroppen på grund av min transidentitet, eftersom att jag inte ens identifierar mig med det könsliga utseendet av min kropp så kan jag distansera mig från den helt och hållet. Det stämmer inte. Trots att jag, så länge jag kan minnas, har haft en helt annan inre bild av mig betyder det inte att jag inte ser den här kroppen som min, som något som är kopplat till vem jag är, det är trots allt min avatar i den här fysiska världen. Så ja, jag bryr mig om hur jag ser ut, jag bryr mig kanske inte jättemycket om vad andra tycker om mitt utseende, det är jag själv som vill vara nöjd och det är jag inte på långa vägar. Era kommentarer påminner mig om detta.

Jag vill inte lägga skuld på någon, och jag är medveten om att en hel del kommer känna sig träffade av detta inlägget. Det jag vill göra är att sluta ljuga. Det finns ingen skuld i detta, inga anklagelser, och mycket av det negativa jag känner hade kunnat undvikas om jag bara inte hade ljugit under alla dessa år.

Under min uppväxt har jag blivit shamead för mitt utseende av både föräldrar och jämngamla, ständiga påpekanden om ifall jag verkligen ska ta en till portion, kommentarer som “Du har gått upp en del i vikt, det syns”, och allt vad mobbning i skolan har att erbjuda. Jag har också alltid varit väldigt stolt och trotsig utåt, många har påpekat att jag är stark och berömt mig för att jag står på mig. Så när någon sa “Ska du verkligen ta en portion till?” svarade jag gärna “Ja! Det är upp till mig!” eller bara brydde mig inte och tog ändå en portion till, för jag ville inte att de skulle “vinna”. Varenda tugga växte i munnen på mig och jag kände mig mer och mer äcklig för varje bit jag svalde.

Fler gånger än jag vill erkänna har jag önskat att jag hade en ätstörning, jag är medveten om att det inte är rättvist gentemot de som faktiskt har en ätstörning och att det är seriösa sjukdomar. Fler gånger än jag vill erkänna har jag suttit med olika vassa objekt mot magen och velat skada den så pass mycket att man skulle bli tvungen att operera bort stora delar av den, trots att jag vet att det inte är så det fungerar.

Nu på senare tid har jag nästan lyckats lura mig själv lika mycket som folk runtomkring mig med hur lite jag bryr mig om mitt utseende, jag ställer mig gladeligen framför kameran utan en tanke på hur jag ser ut, säger “Ahw, tack” när någon säger något positivt om mitt yttre och så vidare. När jag sedan ser resultatet, videon, bilden, spegeln, krossas allt inombords och jag blir hemskt generad, ledsen och arg. Utåt kommenterar jag det dock gärna, och skrattar med andra när jag ser rolig ut på bild, och håller med när någon säger att någon bild på mig är snygg.

Jag har fått höra allt från illa menande kommentarer om hur ful jag är, till välmenande eller neutrala kommentarer om mitt fett, till kommentarer om hur otroligt snygg jag är med den figur jag har. Inget av detta känns bra.

Jag vill inte att du ska tycka att jag är ful, men jag vill heller inte vara din fetisch.

Jag vill inte ha era sympatier, jag vill inte ha kommentarer som “Men du är jättefin!”, jag vill bara sluta ljuga.

Trans och dejtingappar

Nu tänker jag skriva om ett ämne som jag egentligen inte vill störa mig på, men som har gjort mig både ledsen och förbannad den senaste tiden! Dessa jäkla cisnormativa dejtingappar!

Det hela började på Badoo, där min bild blev nekad som profilbild med anledning av att de tyckte att personen på bilden (jag) inte hade överensstämmande kön med det jag angivit i appen (man). Då blev jag trött på den skiten och slutade använda den. Sedan, för några dagar sedan, började jag använda Tinder, efter en hel del påtryckningar och lockelser från kompisar, och det tog inte lång tid innan min profil blev rapporterad. Jag vet fortfarande inte någon konkret anledning till varför, men det enda som skiljde min profil från andras var att det stod att mitt pronomen är “han” och att jag avrådde folk från att skriva till mig om de inte kunde acceptera det, så jag måste anta att det var därför (men uppdaterar här så fort jag fått svar).

Detta är två exempel på när det hänt något konkret i dejtingapparnas sammanhang för mig som transperson, men det är absolut inte där det börjar. Det börjar långt innan, när jag funderar på att skapa ett konto, när jag vill ge mig ut bland dessa hav av människor i de medier som alla pratar om där alla träffar så intressanta människor. För, till skillnad från cispersoner, så är steget att registrera sig inte riktigt lika lätt för mig då jag måste ta några oerhört krångliga beslut när det kommer till min könsidentitet innan jag ens kan påbörja swipandet.

CC: Jürgen Geuter
CC: Jürgen Geuter

Jag måste då välja – registrera mig som tjej och förneka min könsidentitet samt behöva förklara för alla som jag chattar med att jag inte är någon “sexig brud”, “little miss” eller “söt tjej” i tillräckligt god ton för att de ändå ska vilja fortsätta prata med mig – eller registrera mig som kille och missa alla potentiella matchningar med någon som egentligen inte bryr sig om vilket pronomen jag föredrar utan mest om jag har en kuk eller fitta mellan benen. Där skulle jag ju då inte ens dyka upp för de som är intresserade av personer med fitta mellan benen, vilket jag har, och förmodligen inte gå så bra ihop med de som hade förväntat sig att jag har en kuk mellan benen. För egentligen är det väl kroppar man går efter och inte identitet när det kommer till appar som så uppenbart är till för folk som vill ha sex?

Jag är ok med att någon som söker tjejer hittar mig, för jag tror att de egentligen söker efter någon med fitta, jag är också tydlig på min profil om att jag faktiskt är kille (så ingen behöver känna sig “lurad”, lol, stackars kränkta cispersoner) och om anledningen till att jag är registrerad som tjej i appen. Men man ska också vara medveten om att de flesta transpersoner förmodligen inte är ok med detta, vilket är förståeligt på grund av alla otaliga gånger vi behöver “bevisa” vår könsidentitet och ständigt bli ifrågasatta i övriga delar av samhället.

Den minst sämsta appen som jag testat hittills är OkCupid, där jag får välja “I’m looking for: Straight men / Bi men / Men who like women / Everybody” (eftersom att jag innan fått svara på om jag söker män, kvinnor eller både ock), men också “Include me in searches for: Men / Women” vilket är helt oberoende av de kön jag skrivit in att jag identifierar mig som (de har massor att välja mellan och man kan välja flera samtidigt) och vilket sexuell läggning jag har (där det också finns massor att välja mellan och du kan välja mer än en). Du kan också kryssa för en ruta “I don’t want to see or be seen by straight people.”. Det känns överlag som en app som försöker och till viss del lyckas inkludera icke-normativa personer, sedan att jag ständigt får uppleva transfobiska och allmänt oförstående personers kommentarer om mig där beror ju mer på personerna som befinner sig där och samhället i stort.

Bästa appen skulle inte fråga efter kön som identitet, utan skulle fråga efter om man har kuk eller fitta, och sedan fråga efter om man vill ha sex med någon som har kuk, fitta eller vilket som. Ska det vara så jäkla svårt?
Det finns självklart personer som varken har kuk eller fitta också, men jag tror att den andelen som drabbas av det är betydligt mindre än andelen som drabbas av nuvarande system, och detta skulle vara ett steg i rätt riktning.

CC: Wapster
CC: Wapster

Jag vill verkligen inte behöva bry mig om detta. Att jag känner mig ensam och vill dejta folk gör att jag känner mig väldigt sårbar, och i det hela vill jag verkligen inte att det rent tekniskt ska behöva vara problem med att jag är transperson också. Det är något som jag behöver hantera i alla konversationer med potentiella dejter sedan, i min vardag och typ överallt annars. Så när det kommer till en maskin som ska matcha människor med andra människor för sex känns det fett onödigt att det ska behöva vara en grej! Om vi bara kan vara lite mer ärliga och inse att vi egentligen bara är kåta fucking apor som vill knulla någon med ett visst könsorgan så skulle maskinerna kunna göra ett sjuhelvetes mycket bättre jobb på att matcha oss!

Uppdatering (2016-08-14 18:00):

Som många har påpekat är det inte alla som letar efter någon med ett specifikt könsorgan, som inte letar sexpartners alls och som har dysfori över det könsorgan de har. Jag förstår absolut problemet, och tycker det är viktigt att ta upp, för de som inte bryr sig om sin potentiella partners könsorgan så räcker det ju att ha ett alternativ för det (precis som att du kan söka efter både killar och tjejer i nuläget), för de som inte söker sexpartners kanske det ska vara en del av sökningskriterierna också, tänk att du får fylla i dessa uppgifter:
Könsorgan: Kuk [ ] Fitta [ ] Vill ej ange [ ]
Könsuttryck: Manligt [ ] Kvinnligt [ ] Varierande [ ] Neutralt [ ] Vill ej ange [ ]
Söker efter: Vänner [ ] Sex [ ] Förhållande [ ]
Förhållandetyp: Monogam [ ] Flersam [ ] Vill ej ange [ ]
Och matchas ihop med personer som matchar det du söker, men som också söker någon som dig.
Behöver inte gå in på mer detalj än så, och jag vet att man kan ha fler alternativ, men jag ser också behovet av att hålla det till så få som möjligt då sökningen efter matchningar blir mer komplicerad vid fler (det som står på profilen kan ju vara något annat).

Huvudsaken här är att det finns sätt man kan göra sådana appar som passar många fler på, om man bara slutar trycka in samma normativa tänkande i det som finns ute i samhället. En dator vet inte vad “man” eller “kvinna” är, det är bara en variabel, “könsidentitet”, som kan innehålla olika värden, det är vi som bestämmer hur den ska tolka de värdena.

Tinders CEO säger att de ska förbättra appen med transpersoner i åtanke. Det är ju något positivt i alla fall! Hoppas att det leder någonvart.

Anhöriga som förespråkar legalisering

I P1 Debatt pratar de om “Hur mycket knark tål Sverige?”. En extremt problematisk titel till att börja med, och det kommenteras också av några av en av gästerna i programmet. Ett lite gammalt program, jag vet, men jag är lite politiknördig av mig och när jag lyssnat klart på allt de senaste så går jag bakåt i tiden istället för att hitta mer.

Det sägs “Jag har inte hört någon anhörig säga att de vill ha mer droger” med vilket det menades att inga anhöriga till brukare av droger önskar att det var legalt att bruka till exempel cannabis. Helt och hållet fel! De flesta som förespråkar legalisering är anhöriga till brukare oavsett om de själva är brukare eller ej. De förespråkar legalisering för de ser vad effekten av att det är olagligt är, att deras kompisar hamnar i kriminella gäng för att där är enda platsen de kan få tag på den olagliga drogen som de väljer framför för de lagliga drogerna som staten tillhandahåller, att deras syskon inte vågar åka till akuten när de varit med om en olycka och samtidigt har olagliga preparat i kroppen.

Anekdoter, snyfthistorier, läggs fram för att mörklägga hela debatten och överskugga statistik och forskning. De som förespråkar kriget mot droger håller sig till anekdoter medan de som förespråkar legalisering håller sig till forskning. “Har du sett en vän dö i en överdos? Har du själv tagit en överdos?” Den frågan får man om man ger sig in i debatten, man får tydligen inte prata om narkotikapolitik om man inte hamnat på botten av missbruket eller haft vänner som hamnat på botten av ett missbruk. Själv har jag varit med om att vänner tagit självmord drogpåverkade, överdoserat och hamnat på intensivvård efter överdoser, men det gör mig inte mer kvalificerad att prata om detta. Dock förespråkar jag en total legalisering! Mina vänner dog inte på grund av drogen, de dog på grund av kriget mot droger och dess användare.

Vissa påstår att det inte går att vara brukare, att det bara finns missbrukare och så fort du testat en narkotikaklassad drog så är du missbrukare. Ett mycket osunt förhållningssätt då fokuset läggs på alla som brukar droger och inte på de som faktiskt är missbrukare och behöver hjälp. Anledningen till att många tror att det finns fler missbrukare än brukare är för att de svalt statens propaganda i hela sitt liv och aldrig upplevt sanningen bakom det hela, de har sett alla nyhetsrapporteringar om knarklangare med vapen, barn till missbrukare, ungdomar som dör i överdoser och allt annat som är intressant att visa upp i nyhetsflödet. Men de har inte upplevt de som går runt hemma och har så ont att de inte kan sova, röker en joint och kan slappna av där de går hela livet utan drogrelaterade problem, de som väljer LSD framför alkohol när de går ut på klubben för de har alkoholproblem och vet att de bara mår dåligt av alkoholen, och på så sätt kan ha lika kul som sina vänner men inte heller dem någonsin hamnar i några problem kring sitt bruk. Varför ses inte dessa i nyheterna? Av samma anledning som alla lyckade fester med alkohol inte visas i nyhetssändningarna, utan bara de som gått snett. Borde vi förbjuda alkohol för det? Självklart inte! Varför hörs det aldrig talas om barn som växt upp i hem där föräldrarna brukat droger på ett sunt sätt? För att de oftast inte ens märkt att föräldrarna brukat droger och för att folk som brukar droger på ett sunt sätt inte vill berätta det för allmänheten då det är både stigmatiserande och olagligt.

Vi måste börja se att vuxna människor kan fatta sina egna beslut och om samhället dömer dem som mogna nog att kallas myndiga och göra allt vad som kommer med det så borde de också vara mogna nog att själva bestämma vilket preparat de vill stoppa i sin kropp.

Jag förespråkar främst legalisering med individuell frihet och integritet som utgångspunkt. Men nu råkar det ju vara så att legalisering även är bra ur ett skademinimerings-perspektiv. Det är faktiskt rätt logiskt: Efterfrågan på droger försvinner inte i och med kriminalisering, det har vi sett under alla dessa år av stränga narkotikalagar och insatser om att ta fast alla drogbrukare, människor har brukat droger i väldigt många år och det är ingenting vi kommer sluta göra för att någon bestämde sig för att det skulle vara olagligt. Utbudet kommer matcha efterfrågan, det är bara en fråga om vem som tillhandahåller detta utbud, i och med att det är olagligt blir det naturligtvis kriminella gäng som redan har massor med erfarenhet av att smuggla andra saker och ser ett perfekt tillvägagångssätt att finansiera resten av sin verksamhet. Miljarder av skattepengar läggs på att förhindra denna verksamhet och maffiorna blir bara bättre och bättre och tjänar mer och mer pengar på detta. Det är så verkligheten ser ut, sorry, not sorry to break it to ya’!
Men till skademinimeringen – Ett preparat som är lagligt går också att reglera! Precis som med alkohol går det att sätta åldersgränser och prata om det öppet, trots att det finns de under 20 som skaffar sig tillgång till alkohol på egen hand så blir det ändå inte genom att gå till personer som sysslar med andra typer av kriminalitet, utan oftast till äldre syskon, föräldrar eller kompisar (väldigt mycket bättre källor än maffior skulle jag säga). Det som säljs kommer också vara kontrollerat och säkert, många dör idag av överdoser för att de tagit ett preparat som de trodde var en viss drog men visade sig innehålla en helt annan drog som inte var säker att ta i den dosen eller alls. Det skulle heller inte vara lika stigmatiserat att prata om sitt drogbruk, att dela med sig av information kring hur och vad man kan ta för att vara säker.

Informationen idag i till exempel skolor är “Droger är farligt, du blir beroende, missbrukare, hamnar i fängelse och dör!”. Detta stämmer inte, och förtroendet för källan blir noll när ungdomarna testar sin första drog (till exempel cannabis) och märker att de ju inte alls blir beroende, missbrukare hamnar i fängelse eller dör. Det är då lätt att dra slutsatsen att andra droger som också ingick i denna information inte heller är farlig, vilket ju inte alls är sant, det finns många droger som är väldigt farliga, svåra att dosera, skapar starka fysiska beroenden eller enkelt kan leda till dödsfall. Med tydlig och verklighetsbaserad information skulle man kunna få ut till ungdomar vad som faktiskt händer i kroppen när du brukar en viss typ av drog, förklara hur heroin reagerar i kroppen, hur THC påverkar hjärnan och hur LSD påverkar din mentala upplevelse av verkligheten. På så sätt kan ungdomar få en mer korrekt bild kring droger och faktiskt ta informerade beslut baserade på verkligheten och inte på uppror mot statens propaganda.

Här är lite coola länkar:
http://www.can.se/fakta/fragor-och-svar/narkotika/
http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2009_2014/documents/libe/dv/21_emcddareport_/21_emcddareport_sv.pdf
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/fn-sveriges-narkotikapolitik-lever-inte-upp-till-manskliga-rattigheter
http://cannalisorerna.se/

En sån där nyårspost

Nyår är en sådan där dag då allting behöver bli perfekt, allting är det sista som händer detta året. Det är nu tankar kommer upp om att “detta är den sista gången i år jag gör x” vilket tenderar att kännas lite tvångstanks-aktigt. Detta låter ju fruktansvärt deprimerande och det var det också, men det positiva är att idag är andra nyåret som jag inte känner så och det känns väldigt befriande!

Så nu ska jag skriva ner en sammanfattning av året.

Jag har i år varit med om oerhört mycket! En separation och två nya förhållanden när det kommer till relationsdelen av mitt liv, det är också i år som jag börjat leva som polyamorös fullt ut och gift mig med min älskade Anton Nordenfur. På Almedalen hade vi ett uppstartsmöte som vårt ceremoniella bröllop under Ung Pirats grillfest, mycket mysig och trevlig, och sedan åkte vi på smekmånad i Warszawa.

Anton i Warszawa
Anton i Warszawa

I somras träffade jag också Ilari, en underbar finsk kille, på piratlägret #Beyond15 och vi kom väldigt bra överens, idag är vi varandras pojkvänner och jag har också fått träffa hans nyfunna flickvän, Ina, som jag kommer väldigt bra överens med och vi har blivit vänner så allt bra där.

20771005389_ca9429d086_o
Ilari på Beyond15

I början av sommaren flyttade jag in med Anton, Sarah och Hampus i deras lägenhet i Uppsala efter en hel del tumult som ledde till att jag var tvungen att flytta från Göteborg. Ett beslut som jag nu i efterhand ser som väldigt positivt. Under sommaren kom jag också mycket närmre Sarah som blev en av mina bästa vänner och vi kunde hjälpa varandra med mycket känslomässiga saker vilket var skönt.

Jag och Sarah
Jag och Sarah

Idag är jag klädd i klänning och är uppsminkad, det är rätt komiskt att få kommer märka att jag är en kille i klänning vilket annars skulle vara rätt uppseendeväckande tyvärr. Under året har könsutredningen också gått framåt och trots att den går segare än vad jag hade hoppats så är en diagnos och behandling ett faktum under nästa år!

Jag blev i år vald till att sitta ännu ett år i förbundsstyrelsen för Ung Pirat och blev invald som förbundsordförande för Regnbågspiraterna, båda uppdragen är mycket givande och roliga men jag har tyvärr inte fått gjort allting som jag ville under året, mycket beroende på mental ohälsa.

Regnbågspiraterna på Westpride
Regnbågspiraterna på Westpride

(Detta är bara en lista på pirat-/civilsamhälles-saker jag gjort under året)
Jag hann dock vara med om:

  • Ett pirat-sommarläger i Tyskland (Beyond15)
  • Pirate Party Europes kongress
  • Pride Stockholm
  • Westpride
  • Ung Pirat’s kongress
  • LSU’s kongress
  • Sverok’s kongress
  • Workshop med finska Piraattipuolue
  • Ung Pirat Friluftsliv’s tältning under Almedalen
  • Försvarspolitisk utbildning med Folk och Försvar
  • En hel del Ung Pirat lokalavdelningar’s årsmöten
  • Anordnade Ung Pirat Västra Distrikts kongress
  • Alla hjärtans dag-soppkök med Piratpartiet Göteborg
  • MEG i Göteborg med Piratpartiet
  • Internet Freedom Weekend med Piratpartiet
  • En Bryssel-resa med Ung Pirat
  • Piratpartiet’s medlemsmöten.
Nya styrelsen för European Pirates
Nya styrelsen för European Pirates

Men nu ser jag fram emot att få en hel del av det gjort under nästa år. Detta året har dock känts som ett mycket internt år för hela piratrörelsen med omorganiseringar både nationellt och internationellt, vilket verkligen behövdes och är något som jag hoppas att jag kommer vara del av under kommande år med. Nästa år ser vi dock också fram emot mer utåtriktade aktiviteter också.

Så ett omtumlande år med många flyttar och resor! Jag har bott i fyra olika städer i år, med avslut här i Stockholm och jag har varit i fem olika länder i år, och vi avslutar från Scandinaviens huvudstad på en fancy fest tillsammans med min älskade partner som varit vid min sida under året i med- och motgångar <3

Jag och Anton <3
Jag och Anton <3

Ring ut det gamla, ring in det nya!

Så nu avslutar vi med lite fina bilder:

Jag skaffade en ny tatuering i somras!
Jag skaffade en ny tatuering i somras!
Fin utsikt över Warszawa
Fin utsikt över Warszawa
Härlig miljö för tältning med Ung Pirat Friluftsliv på Gotland
Härlig miljö för tältning med Ung Pirat Friluftsliv på Gotland
Regnbågspiraterna i Finland
Regnbågspiraterna i Finland
Försvarspolitiska personer på avslutningsmiddag med Folk och Försvar
Försvarspolitiska personer på avslutningsmiddag med Folk och Försvar
Lillasyster Ronja på besök i Uppsala
Lillasyster Ronja på besök i Uppsala
Jag på UPK15
Jag på UPK15

Lite kaos

Mitt liv som det ser ut nu är lite kaos, därav få uppdateringar här, mina intressen är sjukt spretiga och saker runtom är inte heller så stabila. Detta behöver möjligen inte vara en negativ sak, jag gillar att saker och ting händer och blir lätt uttråkad när det är för stilla, men något mellanting kanske hade varit att föredra. Jag ska försöka ge en inte alltför kaotisk beskrivning, med en lite spretig röd tråd genom det hela.

CC-BY: Aaron MuszalskiCC-BY: Aaron Muszalski

Just nu sitter jag och lyssnar på en finsk metal-låt, jag har sedan Beyond15 (sommarläger med tyska Ung Pirat) varit väldigt intresserad i det finska språket, dels för att det är ett väldigt vackert och intressant språk och dels för att en viss intressant pojk som jag träffade på lägret bor i Finland och pratar finska. Ilari, som han heter, kan jag nu kalla min pojkvän (lycklig Fabian här, ja! :3) och det betyder också regelbundna resor till och besök från Finland. Detta innebär också att jag fått uppleva mer av vad poly-livet har att erbjuda, något som kommer i exponentiell takt beräknat av hur många partners det finns runtomkring en verkar det som – då det sker saker både på fronten i Finland och Sverige med Anton som också har en ny partner (Grattis 😉 !). Lite kaotiskt och lite jobbigt ibland, men mestadels kul och härligt.

CC-BY: Robbie Wroblewski
CC-BY: Robbie Wroblewski

Min mentala hälsa strular tydligen också enligt psykologen och jag har blivit skickad på utredning för autism då jag hamnade så pass högt på autism-skalan under screeningen för det hos psykologen. Något som fick en lite kul effekt när jag fick en kallelse till sjukhuset och papper hemskickade som jag skulle fylla i angående alkohol- och drogvanor (något man måste fylla i väldigt ofta vad gäller mental hälsa på sjukhuset tydligen) vilka jag vägrade med hänvisning till att jag nyss gjort dem, ovetandes om att det inte var utredningen för transsexualitet som jag blivit kallad till ett vanligt möte för utan till ett första möte för utredningen av autism, gick jag till samma mottagning som jag alltid gått till (den för utredningen för transsexualitet) men fick snabbt försöka ta mig till en annan del av staden när jag fick veta av receptionisten att jag inte alls var kallad dit. Lite förklaringar kring mina arga svar på formulären senare gick mötet bra och nu har jag två pågående utredningar.

Utredningen för transsexualitet går sådär, i och med flytt från Göteborg har det gjort att den saktades ner rätt mycket då de har olika rutiner på de olika ställena vilket inte alls känns kul. Men som det ser ut nu så har jag ca 4 månader kvar tills jag får träffa en psykolog (för de har ont om psykologer på mottagningen) och efter det så får jag påbörja hormonbehandlingen. Eftersom att det har varit så pass struligt med väntetider och flytt angående utredningen har jag nog inte riktigt hoppats på något datum (och gör inte riktigt det än heller) så att jag inte ska bli besviken om det visar sig att det tar “längre” tid. Men det känns skönt att det i alla fall inte ser ut att bli ett år till ändå.

Att ha blivit skickad till utredning för autism känns mestadels bra, det har varit skönt att ha fått svar på en hel del av det jag känt varit fel på omgivningen men som egentligen var symptom av min autism. Jag har en påbörjat bloggpost om detta som förmodligen kommer upp någon gång i framtiden så jag kommer inte gå in på det i detalj nu.

CC-BY: Darren Tunnicliff
CC-BY: Darren Tunnicliff

Tiden går inte heller riktigt ihop till allt jag vill göra nu, jag har lite väl många åtaganden och när jag nu ser att min kalender är upptagen alla helger fram till jul och jag vet att jag borde använda all annan tid till C-uppsatsen känns det lite jobbigt och stressigt. Att det jag behöver göra kring olika åtaganden runtom inte sköter sig själva (vilket de ju självklart inte kan) gör ju heller inte riktigt att det känns bättre; det behöver hållas årsmöten i lokalavdelningar i både Ung Pirat och Regnbågspiraterna, nordiska Ung Pirat borde göra förberedelser inför uppstarten i början av nästa år, mötespresidiet i Piratpartiet jobbar på jättehårt och jag önskar att jag hade haft tid och ork att hjälpa till ända in i det sista, jul- och nyårsplaner behöver tas itu med och jag borde verkligen hälsa på min lillasyster innan jul. Finns fler saker, dels sådant som inte får plats i mitt minne och dels sådant som inte borde nämnas publikt.

Framtiden finns någonstans där borta med, men den stenen får jag ta och hacka ut något av när det börjar närma sig mer.

Jag gillar organiserat kaos, men detta är så långt ifrån organiserat man kan komma.
Om du rent praktiskt kan organisera det lite, eller hjälpa till med vissa av delarna som gör mitt liv kaotiskt är det superuppskattat, men trösta mig inte för då blir det bara mer för mig att göra : )

CC-BY: Me
CC-BY: Me

Allt som allt mår jag bra! Och livet får vara lite oorganiserat kaos ibland så länge det organiserar upp sig till slut 🙂

Utvald bild: CC-BY Sebastien Wiertz

Open Source Spel som C-uppsats kanske?

Så då närmar sig den här C-uppsatsen och jag har mycket blandade känslor inför den. Har nu tre olika ämnen som jag vill studera varav alla har olika fördelar. Av vad jag lärt mig av tidigare skolarbeten genom hela livet är dock att man alltid ska ta det som man tycker är kul och som man tror att man kommer stå ut med under hela arbetet. Det har jag kommit fram till är Open Source spel. Exakt hur jag ska konkretisera detta till en C-uppsats har jag inte kommit fram till än, men att studera vad som är karakteristiskt för ett open source spel känns som att det kan bli mycket lärorikt och roligt samtidigt. Dels för att jag känner att jag kommer få kolla på en massa kod i olika språk och därav tvingas lära mig fler språk, vilket jag behöver och vill, men också för att jag kommer lära mig en massa nya forum för kontakter inom spelbranschen och lära känna massa personer som själva utvecklar open source spel.

Så det jag vill göra med den här uppsatsen är att kolla mer på open source spel, jag vet inte mycket om det än, känner nästan bara till “Nothing to hide” så det kommer bli väldigt mycket research. Men något som jag kom på som kommer bli en stor utmaning är att lära mig hur jag gör en observation som vetenskaplig metod på internet. Att observera hur min målgrupp beter sig i den miljön som jag är intresserad av, alltså hur dessa spelutvecklare beter sig i de forum och plattformar där spelet byggs upp. Det är något jag måste studera närmare men det känns som att det kommer vara både nyttigt och roligt.

Mina tankar just nu

Mina tankar kring open source spel just nu är att de varierar väldigt mycket men att det kan vara svårt att få spelet att hålla ihop och vara enhetligt när det blir för stort och att de därav hålls rätt små. Det kan vara svårt att hålla igång en story-line eller ett grafiskt utseende när det konstant byggs på av olika individer där det inte finns en klar ägare av spelet som bestämmer vad som får och inte får vara med, därav kanske det är svårt att göra spel som fokuserar just på story. Några fördelar med det, som jag ser det idag, är att man får många nya perspektiv på spelet och kan få väldigt bra input genom själva utvecklingen, detta tror jag också är den starkaste fördelen med det. Eftersom att jag själv lärt mig lite mer traditionella metoder för spelutveckling ska det bli intressant att se om jag kan komma fram till hur det skiljer sig åt. ”Hur fungerar speltestning till skillnad från i traditionell utveckling?”, till exempel.

I min undersökning förväntar jag mig finna vad för- och nackdelarna är med open source spel och kanske komma med potentiella lösningar för de svårigheter som uppstår i samband med att ha det open source. Genom att också kartlägga vart det görs open source spel, på vilka plattformar och i vilka forum så tänker jag att jag kan sammanställa det för intresserade spelutvecklare på någon hemsida så att trösklarna för att ge sig in i det minskar.

Jag hoppas också att det ska vara en ingång för mig att ge mig in i utvecklandet av open source spel, det känns som en väldigt lekfull och positiv atmosfär att befinna sig i, hoppas att jag inte har alltför fel där.

Utvald bild: CC-BY JD Hancock