#METOO

Så här i #metoo-tider tänkte jag flika in med lite transerfarenheter i ämnet.

Jag hängde mycket med några kompisar på centralstationen i Göteborg när jag var i tonåren, detta var under den perioden i mitt liv då jag först försökte leva som kille, men innan jag visste vad transsexualism var. Därav visste jag heller inte hur ok det var för mig att “lura” andra att jag var kille, men försökte ändå då det kändes så jäkla bra när det lyckades.

På centralstationen hängde vi – emo-gänget, och en hel del skumma figurer, men ibland kom man i kontakt med någon som väntade på något tåg och verkade trevlig som bjöd på en cigg. I det här fallet, en man i kostym runt 40 år skulle jag gissa på, som rökte vid perrongen. Vi, tre till fyra (minns inte exakt) ungar i åldrarna 14-16 ungefär, översminkade och med några liter hårspray var i svart hår ner över ögonen. Under den här tiden gick jag under smeknamnet KaKKa, hade bandage runt mina då nästan obefintliga bröst och kunde lätt antas vara cis-kille med undantag från att mitt ansikte hade kvinnliga drag och min röst var väldigt ljus.

Efter att vi blev bjudna på varsin cigg av mannen, och började småprata lite artigt frågade han mig om jag var kille eller tjej, för han “hade svårt att avgöra det på mitt utseende”. Samtalet handlade inte om kön, och jag blev lite förvånad över varför han ens brydde sig, men svarade ganska snabbt att jag var kille. Han tvekade och såg lite misstänksam ut, och fortsatte med “Är du säker?” varpå en av kompisarna gick emellan och försvarade mig med “Ja, vadådå? Varför bryr du dig ens?”, varpå svaret “Bara intresserad” tydligen var acceptabelt enligt mannen. Han fortsatte med att säga att jag skulle bevisa det, “Får jag känna om du har någonting mellan benen då?”. Jag blev genast rädd, men inte för att han ville ta på mitt könsorgan, utan för att det skulle innebära att han skulle upptäcka min bluff. Tanken att män skulle få ta på kvinnans kropp lite hur de vill var liksom något jag inte riktigt hade reflekterat över då, med en hel del sexuella övergrepp i bagaget var “bara” en tafsning något jag inte brydde mig nämnvärt om. Men den kommentaren “Bevisa det!” har satt spår i mitt liv som jag till och med känner av så här 10 år senare, även när jag känner att jag kommit över de sexuella övergrepp jag genomlidit sitter alltså den kommentaren kvar.

Han fortskred med att sträcka sig efter mitt skrev, och tog ett grepp om grenen på byxorna som vid den tiden satt långt nedanför mitt faktiska skrev, så han kände inte mycket mer än jeanstyg och luft. Men det är ju tanken som räknas. Efter vilket mina kompisar tyckte det var dags att dra därifrån.

Så här i efterhand har jag ständigt haft konversationen i mitt huvud med “Jag ska fan bevisa!”, skaffat packer och tänkt “Om du känner nu, då jäklar kan du inte säga nått!”. Rationellt kan jag ju argumentera för varför man inte ska behöva bevisa, och jag är fortfarande av åsikten att den enda som vet vilken identitet någon har inom vilken aspekt som helst är personen själv i fråga. Om du säger att din könsidentitet är roten ur pi, så fine, då är den det. Det påverkar ju ändå ingen annan än dig själv, så varför ska någon annan ens bry sig?

Det var dock inte en speciellt unik händelse. Så sent som förra året upplevde jag en liknande händelse på krogen, men istället för ett grepp i skrevet stirrade personen in mina bindade bröst, som vid den här tiden var mycket större och inte riktigt gick att dölja på samma sätt, och kommenterade att de var lite stora för att vara på en kille. I denna situationen var det inte ens illvilligt, och inte speciellt aggressivt. Han såg genuint förvirrad och undrande ut, men det gjorde ändå lika ont på mig. När personen, i slutet av kvällen, kom fram till mig och bad om ursäkt då han hört några gemensamma kompisar pratat om “den där douchen som ifrågasatte Fabians könsidentitet och stirrade på hans bröst” i närheten av honom, svepte jag undan det med “Äsch, jag bryr mig inte, jag förstår, det är inte lätt”. Något jag gjort vid nästan alla sådana tillfällen där personen inte uppenbart varit aggressiv (men då brukar den å andra sidan inte be om ursäkt), och vet att jag inte borde göra. Min sociala ångest går dock åt till att veta när det är ok att resa sig från bordet och gå på toa, när det är ok att säga något, vad som är ok att säga, eller när det är ok att gå, och om jag kan smyga ut utan att behöva säga hejdå till alla. Det finns inte mycket kvar till att veta hur jag ska hantera en ursäkt.

Det kan även komma från kompisar. En väldigt vanlig kommentar jag fått på att jag ska (numera har!YEEEY!) operera bort brösten (mastektomi) från allt från bekanta till nära vänner är “Då kan ju jag ta på dem, eftersom att du ändå ska göra dig av med dem ;)”, följt av ett litet skratt och deras hand på mitt bröst. Jag vet inte hur man meddelar att detta inte är ok, det känns så… obvious.

Nu handlade ju detta inte om de grova sexuella övergreppen jag genomlidit, men de orkar jag inte riktigt skriva om nu, det får bli en annan gång. Detta blev mer vardags-trakasserier. Passar det i #metoo? Vet inte. Du får avgöra.

En fet lögn

Jag har ljugit under flera år, men jag orkar inte mer.

Jag har under de senaste årtiondet försökt visa någon slags stolthet över hur jag ser ut, och i en del fall har jag faktiskt varit väldigt nöjd med mig själv, men i majoriteten av fallen tvärtom.

Jag har fått höra från hur många som helst om hur jag ser ut, som om jag inte själv äger ett par ögon och spegel, oftast inte alls illa menande, med kommentarer om och petandes på fett på min kropp. Ibland kommer en ursäkt i efterhand med, men den viftar jag snabbt bort och lägger till att jag verkligen inte bryr mig. Oftast påpekar jag att jag inte bryr mig eftersom att jag inte riktigt relaterar till den här kroppen på grund av min transidentitet, eftersom att jag inte ens identifierar mig med det könsliga utseendet av min kropp så kan jag distansera mig från den helt och hållet. Det stämmer inte. Trots att jag, så länge jag kan minnas, har haft en helt annan inre bild av mig betyder det inte att jag inte ser den här kroppen som min, som något som är kopplat till vem jag är, det är trots allt min avatar i den här fysiska världen. Så ja, jag bryr mig om hur jag ser ut, jag bryr mig kanske inte jättemycket om vad andra tycker om mitt utseende, det är jag själv som vill vara nöjd och det är jag inte på långa vägar. Era kommentarer påminner mig om detta.

Jag vill inte lägga skuld på någon, och jag är medveten om att en hel del kommer känna sig träffade av detta inlägget. Det jag vill göra är att sluta ljuga. Det finns ingen skuld i detta, inga anklagelser, och mycket av det negativa jag känner hade kunnat undvikas om jag bara inte hade ljugit under alla dessa år.

Under min uppväxt har jag blivit shamead för mitt utseende av både föräldrar och jämngamla, ständiga påpekanden om ifall jag verkligen ska ta en till portion, kommentarer som “Du har gått upp en del i vikt, det syns”, och allt vad mobbning i skolan har att erbjuda. Jag har också alltid varit väldigt stolt och trotsig utåt, många har påpekat att jag är stark och berömt mig för att jag står på mig. Så när någon sa “Ska du verkligen ta en portion till?” svarade jag gärna “Ja! Det är upp till mig!” eller bara brydde mig inte och tog ändå en portion till, för jag ville inte att de skulle “vinna”. Varenda tugga växte i munnen på mig och jag kände mig mer och mer äcklig för varje bit jag svalde.

Fler gånger än jag vill erkänna har jag önskat att jag hade en ätstörning, jag är medveten om att det inte är rättvist gentemot de som faktiskt har en ätstörning och att det är seriösa sjukdomar. Fler gånger än jag vill erkänna har jag suttit med olika vassa objekt mot magen och velat skada den så pass mycket att man skulle bli tvungen att operera bort stora delar av den, trots att jag vet att det inte är så det fungerar.

Nu på senare tid har jag nästan lyckats lura mig själv lika mycket som folk runtomkring mig med hur lite jag bryr mig om mitt utseende, jag ställer mig gladeligen framför kameran utan en tanke på hur jag ser ut, säger “Ahw, tack” när någon säger något positivt om mitt yttre och så vidare. När jag sedan ser resultatet, videon, bilden, spegeln, krossas allt inombords och jag blir hemskt generad, ledsen och arg. Utåt kommenterar jag det dock gärna, och skrattar med andra när jag ser rolig ut på bild, och håller med när någon säger att någon bild på mig är snygg.

Jag har fått höra allt från illa menande kommentarer om hur ful jag är, till välmenande eller neutrala kommentarer om mitt fett, till kommentarer om hur otroligt snygg jag är med den figur jag har. Inget av detta känns bra.

Jag vill inte att du ska tycka att jag är ful, men jag vill heller inte vara din fetisch.

Jag vill inte ha era sympatier, jag vill inte ha kommentarer som “Men du är jättefin!”, jag vill bara sluta ljuga.

Tafsa inte

Som ni kanske sett på min Instagram så har jag och Anton skaffat hund, en underbar “liten” leonberger/schäfer-valp vid namn Orlando. Efter att ha pratat om det i ett år så var det äntligen dags att hämta honom hos uppfödaren, en lite kaosaktig kväll och sedan dess har det gått upp och ner, men mestadels upp.

Detta inlägget kommer inte handla så mycket om specifikt Orlando, utan mer om en aspekt som jag upptäckt som ny hundägare i en storstad, vilket är allt jäkla tafsande på valpen!

CC: Joanídea Sodret
CC: Joanídea Sodret

Många som man möter på stan verkar tro att hunden är någon slags allmän egendom som alla får hälsa och ta på. Att de sedan klagar på att hunden är ouppfostrad, bits, skäller och hoppar efter dem på stan kan de inte för allt i världen förstå att de faktiskt själva orsakar. Jag försöker träna vår hund till att gå lugnt vid min sida när vi är ute på promenad, inget strikt fot-gående, men att inte dra i kopplet, skälla på andra och kasta sig ut för att hälsa på andra hundar och människor. Men detta försvåras väldigt mycket när min hund drar i kopplet mot någon människa och denna människa går upp i tonart, sträcker sig ner och gladeligen hälsar på honom, och frågar mig först när hen tafsat några sekunder på hunden. Inte bara är det oerhört ouppfostrat och korkat av människan, men det ger ju min hund en belöning för att dra i kopplet och kasta sig fram till människor på stan! Så varför skulle Orlando sluta med det? Nej, precis!

CC: Mr.TinDC
CC: Mr.TinDC

En annan aspekt av samma problem är att jag kanske faktiskt är påväg någonstans, bara för att jag är ute och går med min hund betyder det varken att jag har tid eller lust att stanna och prata med varenda människa jag träffar på trottoaren. Ur social synvinkel hade det nog varit lite mindre plågsamt om det inte var för att vartenda samtal ser ut så här:
Främling: “Åhh, är det en valp?”
Jag: “Ja”
Främling: “Hur gammal?”
Jag: “3 månader”
Främling: “Guuuuud, va sööööt! Vilken ras?”
Jag: “Leonberger”
Främling: “Då hade jag rätt”/”Det ser ut som en schäfer”
Jag: “Mmm, den har lite schäfer i sig”
Främling: “En han eller hon?”
Jag: “Han”/”Vet inte, hen kan inte prata”
Främling: *babblar om någon random bekant som också har hund*
Jag: *ler lite sarkastiskt* “Hejdå”

CC: Yi Chen
CC: Yi Chen

Vilken annan individ är det okej att man gör samma sak med? Jag är så sjukt frestad att gå fram till en person med en barnvagn, stoppa ner handen i barnvagnen och tafsa på barnet medan jag frågar om det är en bebis, hur gammal den är, vilket kön och ras den har och berätta om alla gånger jag tidigare stött på en liknande bebis. Skulle inte det ses som rätt konstigt? Kanske lite perverst? Varför är det då så okej att göra med en valp?

Armbanden som polisen delade ut till folk på festivaler “Tafsa inte”, kanske man skulle ta och beställa till sin hund 😛

Från porr till normanalys genom programmering

I en diskussion om porr och förmågan att identifiera sig med vissa roller i den kom en spännande insikt, som kanske inte är så nytänkande eller så men ett sätt att se på det ur en ny vinkel för min del. Och nu tänkte jag förklara det.

Jag vill innan klargöra att detta inte är så jag önskar att samhället ska se ut, utan enbart en observation över hur jag ser läget just nu. Jag förespråkar inte att dessa roller ska vara normen utan vill mest belysa hur jag ser på situationen idag.

Det som specifikt pratades om var dominanta och undergivna roller i porr. Personligen är jag switch men utövar mestadels sex som undergiven just nu. Detta på grund av att jag associerar att ha en fitta med att vara undergiven och i min sexuella utlevnad tänder på den rollen oavsett om det är jag eller en annan part. Jag associerar också en dominant roll med att ha en kuk och tänder på den rollen oavsett om det är jag eller en annan part. Detta kan självklart bero mycket på det patriarkat som jag växt upp i, och det är det jag tror, men samtidigt tänker jag inte låta min sexuella njutning minskas bara för det utan tror att det är viktigt att ha en grundläggande förståelse i det hela och utföra det med den förståelsen.

I och med att jag kom ut som transkille och träffade en hel del andra transpersoner har jag börjat tänka mer på det här med könsidentitet och dess koppling till kroppsdelar. Det jag kommit fram till mer och mer är att det är väldigt befriande att inte ha en så stark koppling mellan kroppsdelar och identitet, att se sin könsidentitet som något helt frånkopplat ens utseende. Jag kan inte sätta några attribut på könsidentiteter, inte ens pronomen, då jag förespråkar varje enskild persons egna val att få definiera sig som hen vill, det enda jag kan göra är att definiera mig själv. I och med allt detta filosoferande så har jag också insett att jag instinktivt inte kopplar till exempel fitta med kvinna och kuk med man, vilket jag tror är rätt vanligt innan man faktiskt tar och tänker över det.

CC-BY: Duncan C
CC-BY: Duncan C

Detta är väldigt spännande när jag kollar på porr då det är ett område jag inte analyserat lika djupt och fortfarande har många attribut kopplade till vissa roller. Som dominant och ha en kuk, eller undergiven och ha en fitta. I och med att jag lyckats koppla ifrån det instinktiva med att en person med kuk behöver vara en man och en person med fitta behöver vara en kvinna men fortfarande gör kopplingarna med dominant och undergiven så går aldrig tanken till könsidentiteter. Det kan också ha att göra med att min sexuella attraktion till andra människor nästan enbart är relaterad till utseende, så identiteten är inte så viktig i det sammanhanget. I sex kan jag alltså se mig som en fittbärare som har sex med en kukbärare och tända på det, oavsett vilka identiteter som är inblandade, vilket också återspeglar sig i hur jag ser på porr. Då jag själv kan identifiera mig med att ha en kuk, något som genom hela min uppväxt varit kopplat till att jag är man, kan jag också identifiera mig med den kukbärande parten. Men nu till denna normanalys.

Normen i porr är att där är en dominant man med kuk och en undergiven kvinna med fitta, detta är default-inställningarna för rollerna. Skulle någon attribut i det hela avvika från den normen är det inte enbart default-inställningarna längre och svårare att skriva över.
Tänk dig rollerna i porr med tre attribut (variabler): Kön, Könsorgan, DS roll (dominant eller undergiven). Där default är två stycken med attribut: Man, Kuk, Dominant, respektive: Kvinna, Fitta, Undergiven. Om alla dessa stämmer överens blir det mycket enklare att skriva över något av attributen (i huvudet) för att lättare kunna identifiera sig med den parten. Så är du till exempel en man med fitta som vill vara undergiven räcker det om du skriver över attributet “Kvinna” med “Man” hos den undergivna parten. Om dock alla attributen inte stämmer med default, om det är en dominant kvinna med fitta till exempel så blir det svårare att skriva över något av attributen för att de redan blivit överskrivna med ny information. I dessa fall blir det enbart enklare att identifiera sig med rollen om de överskrivna attributen också överensstämmer med de attributen du vill identifiera dig med.

CC-BY: Konstantinos Koukopoulos
CC-BY: Konstantinos Koukopoulos

Det finns självklart fler attribut att ta i beaktning som etnicitet, funktionsvariationer, ålder och så vidare, så om ni vill fortsätta på tankespåret med fler attribut skulle det också vara intressant.

Jag har alltså inte gjort en studie på det här, det är inte vetenskapligt alls, utan enbart en insikt som jag fick av att prata om det. Det behöver inte vara så här för någon annan än mig, men ville dela med mig av det ifall där är någon som finner det intressant.

Utvald bild: CC-BY Javier Pais